Enligt Röda Korsets barometer är ensamhet ett ökande problem i Finland. Över hälften har upplevt ensamhet åtminstone någon gång. 47 procent av 15–24-åringarna berättar att de upplever ensamhet några gånger i månaden, eller oftare.
Upplevd ensamhet syns inte alltid utåt. Också människor som är omgivna av andra eller till det yttre ser ut att ha allting bra kan uppleva djup ensamhet. Ensamhet kan också upplevas som något skamfyllt, vilket ytterligare förvärrar situationen.
Jag arbetar nu som präst på den spanska solkusten. En del av de människor vi möter kommer hit för att söka sig bort från ensamheten, andra söker sig genom flyttning till ensamheten. Solen, det livliga sociala livet och den växande finländska arbetsmarknaden lockar med möjligheter till nya gemenskaper. För en del öppnas vägen ur ensamheten. Församlingen och andra organisationer ger möjlighet att träffa andra och att engagera sig i meningsfulla uppgifter. Men liksom på andra ställen kan också gemenskaperna här upplevas som cementerade och svåra att ta sig in i. Vi måste ständigt självkritiskt ställa oss frågan hur gästvänliga och lättillgängliga våra strukturer är.
Vi måste ständigt självkritiskt ställa oss frågan hur gästvänliga och lättillgängliga våra strukturer är.
Speciellt kritisk blir situationen då den mentala eller fysiska rörelseförmågan minimeras. Vad händer när livsutrymmet blir begränsat av hemmets väggar, eller när livspartnerns sjukdom eller död för med sig isolering? Varken här på solkusten eller i Finland vet vi hur många som lever i sådana situationer. Släktingars, vänners och grannars ansvar att ta sig an någon och förmedla information till exempel till församlingen blir viktigt. Ingen av oss är en isolerad ö. Vi har alla ansvar för varandra, också i vår individcentrerade tid.
