Att vara ung har varit en del av Eva Kelas identitet.

Varför skäms vi över att åldras – det händer ju oss alla?

UTSEENDE.

Eva Kela blev förskräckt när hon plötsligt såg sig bli en ”medelålders tant” och gjorde ett tv-program om det som hon aldrig trodde skulle drabba henne själv.

19.2.2024 kl. 16:41

Eva Kela växte upp i en familj där hon var yngst av tre systrar. Hennes mamma var väldigt mån om sitt utseende, vårdade sin hud med stor omsorg och klädde sig väl. Men hon verkade aldrig riktigt nöjd med sitt yttre och klagade med tiden allt oftare över att hennes utseende förändrades.

– Jag var kanske trettio år och tänkte att jag aldrig ska bli så där ytlig, det är något med min mammas generation. ”De har en förkastlig kvinnosyn, så skönt att vi som är yngre slipper tänka så där.”

Sedan började hennes äldre systrar tala om att ta bort någon stressrynka med laser.

– Och jag var liksom: Nej, inte ni också! Vad snackar ni om?

Hon blev jätteförvånad när hon själv märkte att hon började reagera på förändringarna i sitt ansikte.

– Det tog ganska länge. Jag har kommit lätt undan för att jag sett ung ut för min ålder. Så det var ju lätt för mig att tänka att oj vad de ojar och vojar sig.

Det svåra var att upptäcka hudförändringar som inte bara var skrattrynkor.

– Det var liksom … när det började hänga i ansiktet. Det är inte bara så att ansiktet får mer karaktär, utan det är en känsla av att ansiktet inte håller ihop. Det blir plufsigt på fel ställen och insjunket på andra. Jag blev alldeles olycklig. Och det första jag kände var skam.

Hon började fundera: varför skäms vi över det som är det mest naturliga? Så hon gjorden ett tv-program om det.



Om dokumentären Min kvinnliga yta

”Min kvinnliga yta – om att åldras” är en dokumentärserie om kvinnlig skönhet och åldrande. I den synar Eva Kela ålderstecken och inser hur starkt påverkad hon är av skönhetsnormer och utseendeideal. De motstridiga känslorna ger henne moralpanik. Hon vill hitta tillbaka till ett mer hälsosamt synsätt på kvinnligt åldrande och hon är inte ensam. Sju medsystrar delar med sig av sina personliga tankar och insikter om ett utseende i förändring. (Produktion: Five Corners Production, 2023.)

Finns att se på Yle Arenan.




Personligheten hänger inte med

Att vi föredrar ungdom och skönhet är inget vi hittat på själva, det är medfött.

– Vi får faktiskt dopaminkickar av att titta på vackra ansikten. Det förklarar att jag älskat att se på tv-program där de söker en toppmodell. De är alla vackra men ser ändå olika ut – men människor som ser perfekta ut är ju bara en liten bråkdel av oss alla.

Att vara ung, känner Eva Kela, har varit en del av hennes identitet.

– Jag har alltid varit lillasyster, och jag har alltid haft ett barnsligt sinne och till och med varit omogen på många sätt. Lite flickaktig. Så där finns en diskrepans när jag börjar se ut som en femtioåring men personligheten inte hänger med.



Men får inte en femtioåring vara flickaktig?

– Nå det är just det. Det hjälpte mig jättemycket att göra den här tv-serien och omfamna de här förändringarna som ju faktiskt är fortlöpande. Först, när jag insåg att jag börjar åldras, tänkte jag att det här är en förändring som jag ska acceptera. Men det är ju inte samma förändring om ett år, utan sen kommer det fler! Och de blir värre och större. Tänk att jag inte får in det i min tjocka skalle att det här kommer att fortlöpa tills jag dör.

Hon vill säga att det är naturligt att vi upplever det som svårt och skamligt att åldras. Vi ska inte behöva känna skam över vår skam.

– Vi åldras, och en dag kommer vi att dö. Vi måste avstå från saker, gradvis mer och mer.

Det finns en, som hon kallar det, tipping point (brytpunkt): då åldersnojan sparkar igång på allvar.

– Min kom förra hösten, när jag fyllde 47. Ni kan riktigt surfa på webben för att titta på mitt förfall.

Hon var programledare för Svenska teaterns scenmåndagar. Hon tittade på diskussionerna efteråt för att ge sig själv feedback, men hon hade inte räknat med att scenlamporna var annorlunda än tv-lampor.

– Så när jag tittade på mig själv såg jag ju en medelålders tant som låtsades vara jätterolig och skojig och slagfärdig. När lamporna kommer uppifrån, det var ju som om jag haft långa, halvmåneformade ringar under ögonen. Och där satt jag och … jag skämdes så fruktansvärt. Jag sa till min mellansyster att nu har det hänt, nu skulle jag nästan vilja ta den där botoxen. Och hon sa: ”Det är bara vinterhud.”


Men hur kommer vi vidare? Jag skäms också över att åldras. Och jag skäms också över att jag skäms. Dessutom skäms jag över att jag dömer mig själv och andra som ”gett upp” och ”låtit sig förfalla”.

– Jag har också tänkt alla de där tankarna men kommer inte vidare. Det är bara acceptans som fungerar. Att tillåta mig att känna de här känslorna men kunna ha distans till dem och förstå att det här är också tankar som samhället sätter på mig. Det kommer utifrån.

Hon växte upp på 90-talet, och det årtiondets kvinnosyn var sunkig.

– Jag tror vi är skadade av glammiga magasin och tv-serier.

Dessutom ser vi kändisar åldras – och samtidigt verkar de inte åldras. De ser snarast alla likadana ut efter att ha behandlat sina ansikten och kroppar med botox och fillers.

– Vi har kanske blivit lite artificiella och tror att allting är möjligt. Det finns så många metoder att använda när man vill förnya något och renovera. ”Om du inte är nöjd kan du fixa det.” Det är vårt narrativ.

Själv har hon bestämt sig för att inte testa botox eller fillers.

– Om man en gång börjar tror jag det är svårt att sluta. Det blir ett beroende, och sedan förlorar man totalt sin förmåga att se objekivt på sitt utseende.



Har du någon tankestrategi för hur du bemöter allt det nya förfallet? Hur jobbar du med acceptansen?

– Jag har tänkt att nyfikenhet kanske ändå är nyckeln. Att se på det lite med distans och tänka: intressant, aha! Mer som en antropolog. Att jag, denna kvinna … och hela tiden med kärlek. Jag vill också förstå att jag inte ska behöva skämmas. Roten är ju att vi skäms över något som vi inte kan påverka.

Hon har medvetet börjat räkna hur många förebilder hon har, kvinnor som förhåller sig till sitt utseende och sin ålder på ett bra sätt. Till exempel den finska journalisten och talk show-värden Maria Veitola.

– Även om hon har supergener och ser ålderslös ut tar hon samtidigt ut svängarna med sin stil. Jag tänker att jag ska vara med och bryta det mönster av självhat som jag fått i arv. Också för min dotters skull vill jag visa att jag inte går omkring och rackar ner på mitt utseende. Jag har ett människovärde till dödsbädden oberoende av hur jag ser ut, och att alla känslor är tillåtna.

Eva Kelas mamma är död sedan tio år. Eva och hennes systrar brukar fira sin mammas födelsedag i slutet av mars.

– Då har vi alla tre nagellack och rött läppstift – och en liten klick leopardmönstrat.


Läs också: Sofia Torvalds kolumn om åldrade

Text och foto: Sofia Torvalds


coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37