Vi delar ofta med oss om vad vi gjort, hur det går på jobbet eller vad som händer i samhället. Vi människor har lätt att falla in i ett mönster av att producera, fixa och uppnå synliga resultat på utsidan. Speciellt början av året är en tidpunkt då det talas om löften, målsättningar och planer. Hur ofta delar vi med oss om, eller ens reflektera över, hur vårt inre mår?
I det västerländska samhället har vi fått mycket gratis och vi är vana vid att det mesta fungerar ganska bra, åtminstone vid första anblick. Att Finland utsätts till världens lyckligaste land för sjätte året i rad är redan en indikator i sig. Det finns mycket att vara tacksam för, men kanske har vi också tappat bort något av livets skörhet och oförutsägbarhet mitt i allt detta. Livet är skört, det gör ont ibland och vi kan få ett knytnävsslag när vi minst anar det. Då blev det sagt.
Vi behöver inte skämmas för att livet gör ont och vi människor är sköra. Vad om vi skulle våga sitta i det som är smärtsamt, möta det som är ledsamt och gråta de tårar som vi kanske hållit tillbaka? Det är få som går igenom livet utan smärta. De som verkar göra det kanske egentligen har satt locket på, för att det är tungt att låta smärtan komma ut. Har vi blivit rädda för att möta smärta?
Smärta är inte lätt, men jag tror att vägen till sann glädje och tillfredsställelse ofta går genom tåredalen. Det är i dalen som vi verkligen möter oss själva i allt vi är, både det vi sett och inte sett. Det är där vi kan lära oss att släppa taget och låta oss bli burna.
Jag älskar psalm 84:6–8 och den bild verserna målar upp av tåredalen.
”Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion.”
Det vackra med tåredalen är inte dalen i sig själv utan löftet den bär på. Löftet om att tåredalen kommer göras rik på källor och välsignelser är tröstande. I den mörkaste punkten är trösten inte min egen kunskap, kraft eller viljestyrka, utan styrkan i Gud och tilliten till honom. Jag vill tro att nyckeln till sann glädje inte är frånvaron av smärta utan modet att våga låta tårarna komma och våga ställa frågan ”hur mår mitt hjärta?”.
