Planet till Dallas breder sina vida vingar vid den bortersta gaten i långflygsdelen av terminalen. Människor samlas för avgång, mest turister i fritidskläder, många med ryggsäck.
Mittemot gaten ligger Quiet room, ett tyst rum för bön, tillbedjan och eftertanke. Det har inga religiösa symboler utan bara en stiliserad fond i svart träpanel. En liten bönematta för muslimer ligger på golvet; en meditativ fototapet av solbelyst finländsk skog i rummet intill.
Den enda anställda här är sedan i år prästen Hanna Similä, 43, från Vanda kyrkliga samfällighet.
– Det bärande i mitt arbete är att jag finns till här för varenda människa jämlikt, oberoende av livsåskådning. Det är en absolut viktig värdering i mitt jobb.
Ska det bli någon anställd från också andra trossamfund här?
– Nej, inte nu. Men vi har byggt upp den här verksamheten i samråd med (det religionsekumeniska) Resa-forumet. Utomlands, som på London-Heathrow, finns det både rabbiner och imamer. På många flygplatser i världen fungerar också frivilliga som chaplains, ”kaplaner”.
Hur ser din arbetsdag ut?
– På förmiddagarna jobbar jag ofta med de anställda här. Helsingfors-Vanda är också en helt vardaglig arbetsplats för 20 000 personer. I Vanda samfällighet arbetar vi mycket med att nå våra medlemmar också i arbetslivet. Om eftermiddagarna, under rusningstiden, är jag ute bland passagerarna.
Är det inte svårt att här på kort tid, på främmande språk och med andra kulturer, möta en annan människa i ett samtal om livet?
– Jag känner ofta en stark kontakt. Bara en tiondel av all kommunikation är verbal, resten är att vara tillsammans, att mitt nervsystem ger en annan människa lugn och ro. Det sker någonting evigt och uråldrigt när man går till tillsammans, som här från gate till gate. Man är öppnare som människa då. Ofta slutar det med att man ber mig om en kram, eller att bli välsignad inför sin resa. Och ibland önskar någon mig välsignelse.
Är du själv en resande människa?
– Måttligt. Jag sitter inte här och har resfeber hela tiden. Men det är ett underbart privilegium att få dela människors känsla av att bege sig iväg, eller komma fram.
Vilka är de vanligaste känslorna kring att resa och flyga?
– Här finns alla känslor. I ankomsthallen blir jag rörd till tårar nästan varje dag. Om man någon dag känner att man håller på att bli cynisk – gå dit och se människor återse varandra efter en lång väntan! Det kan vara så oerhört rörande ögonblick.
Hur blev du präst med intresse för flygplatser?
– Jag är uppvuxen i en sexbarnsfamilj i Haukipudas. Vi brukade ibland köra till flygplatsen i Uleåborg och äta där, fast det var lång väg. Men det var en exotisk plats som öppnade mot den stora världen.
– Jag har redan som barn haft det i mig att ge mig iväg. Jag skulle först bli dansare och flyttade som verkligt ung till en dansutbildning till Kelviå. Och sedan till Helsingfors, där jag blev teolog.
Ett bibelställe som sammanfattar den här flygplatsmiljön?
– Uppenbarelseboken 21:25: ”Dess portar ska aldrig stängas om dagen – natt ska inte finnas där.” Det beskriver tiden och platsen här. Men också en annan tid, när det inte längre finns några säkerhetskontroller och inte behövs några resedokument. När vi alla går ombord på samma flyg och får tillstånd att lyfta.
