Men det visade sig att potentiella nya rumskamrater inte växte på träd. Alla mina förfrågningar slutade förr eller senare i ett nej. Så där satt jag, eller snarare stod jag, i min stora lägenhet. Det är först nu efteråt som jag inser hur ensam jag faktiskt blev.
Ensam eller inte, en soffa behövde jag hursomhelst. Det logiska skulle ju ha varit att köpa första bästa billiga tvåpersonerssoffa på IKEA och nöja sig med det. Men nej. Jag bad mycket under den här perioden i mitt liv och upplevde på något sätt att Gud sa till mig att köpa en jättestor soffa. Det förvånade mig lite att Gud brydde sig om min inredning. Men jag lydde.
Det var fullständigt huvudlöst att köpa en 10–12 personerssoffa mitt under coronapandemins värsta tid, då ingen träffade någon och jag nästan alltid var ensam i min lägenhet. Därtill skulle jag antagligen bli tvungen att flytta till en mindre lägenhet för att få lägre hyra. Men hem klickade jag en grå designersoffa med plats för fler människor än det då var tillåtet att träffa.
Det kändes dumdristigt då, men med facit på hand vet jag att det var ett smart drag. Ungefär en månad senare började jag och två andra kompisar prata om att starta ett kollektiv och kort efter det gick flyttlasset från Munkshöjden till Fiskehamnen. Soffan följde givetvis med och i ett kollektiv med fyra sociala tjejer var min soffa nästan aldrig tom. Soffan blev knutpunkten i hemmet och fick vara scenen för allt från roliga fester till djupa samtal mitt i natten. Ensamheten som jag hade känt var ett minne blott.
Gud visste att jag behövde gemenskap så han fyllde mitt liv med en strid ström människor, som aldrig sinade. Jag är glad att jag vågade lita på Gud trots att det då verkade som ett korkat beslut. Ibland kan något så vardagligt som ett soffinköp vara bevis på Guds stora omsorg om oss.
