I början av sommaren förnyade Pelagia Mitsitsou och hennes man Dimitris Amaxopoulos sina äktenskapslöften i Borgå domkyrka. Sedan dess har paret fått frågor om varför de valde att säga ja till varandra igen.
Bakgrunden är att paret flyttade från Grekland till Borgå för tre år sedan. Det var en svår period för dem. Pandemin härjade och samhället stängdes ner. Pelagia, som är grekisk-ortodox, sökte sig till den ortodoxa kyrkan, men den var stängd.
– Jag frågade om jag fick besöka Borgå domkyrka eftersom jag inte visste vad det fanns för regler. Inom den grekisk-ortodoxa kyrkan finns det många svåra regler.
Dörren till Borgå domkyrkoförsamling stod öppen och Pelagia började delta i gudstjänsterna. I församlingen träffade hon människor som kom att bli hennes vänner. Hon började känna sig hemma och frågade om hon kunde bli konfirmerad. Med hjälp av kaplan Hanna Eisentraut-Söderström läste hon på om den lutherska läran och lärde sig allt hon behövde veta om sitt nya trossamfund.
– Jag blev entusiastisk.
I maj 2022 blev Pelagia konfirmerad och en ny tanke började gro i henne. Hon ville att hon och Dimitris skulle förnya sina äktenskapslöften.
Paret som gift sig i Grekland 1999 hade en tuffare period i bagaget. I Grekland hade Dimitris förlorat sitt jobb. Då han sökte nya jobb fick han till svar att ingen vill anställa en 47-åring.
Väl i Finland började Pelagia och Dimitris bygga upp ett nytt liv, men det var också en stor omställning. Särskilt för Dimitris. Han hade svårt att hitta sin plats och kunde varken svenska, finska eller engelska. Utmaningarna tärde på deras relation.
– Han trodde att livet var slut för honom.
Men med tiden började ljuset sippra in. Dimitris fick ett jobb och ett sammanhang. Paret började trivas i Borgå och deras relation fick en nytändning.
– Om man mår bra och är bekväm påverkas också relationen mellan ett par. Vi började känna oss kära igen, säger Pelagia.
Hon ville förnya sina äktenskapslöften inför Gud i sin nya församling.
– Jag ville be om ursäkt för det som blivit fel och tacka Gud för situationen vi är i nu.
Firade med alla sina vänner
Så blev det också. I början av sommaren samlades 50 personer i Borgå domkyrka för att glädjas tillsammans med Pelagia och Dimitris. Pelagia, klädd i en grön klänning och med solrosor i händerna, kände att också Gud var där och såg dem.
Den lokala folkmusikgruppen Harpolekarna spelade på egenhändigt byggda nyckelharpor och Pelagias gudmödrar Marianne Green och Carita Wahlroos läste dikter om kärlek. Bakom pianot satt Eki Söderström.
Tillsammans med prästen Hanna Eisentraut-Söderström hade paret valt psalmer. Med på listan fanns Pelagias favorit, ”Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång”.
– Jag var jätteglad eftersom det inte var något som bara jag ville. Dimitris förstod mitt behov och det blev också hans behov. Vi känner oss välsignade som fick börja om från början.
Ceremonin innehöll med andra ord mycket av allt. Både musik, ord och känslor. Efteråt firade paret tillsammans med alla sina vänner på Pelagias arbetsplats som lämpligt nog råkar vara ett hotell.
I efterhand kan Pelagia uppmuntra andra som bär på en liknande längtan att förnya sina löften. Hon konstaterar att hon och Dimitris knappast är ensamma om att ha mött problem som påverkat deras relation.
Fortfarande ovanligt
Att förnya äktenskapslöften är ett ovanligt fenomen i Finland. Kyrkoherdarna i Johannes församling, Åbo svenska församling och Vasa svenska församling har alla hållit mellan en till en handfull förnyelser av äktenskapet under sina karriärer.
De gånger det hänt har det oftast varit i samband med att ett par firat jubileum så som 30, 40 eller 50 år som gifta. Någon gång har det också handlat om att en i paret blivit troende efter att de gift sig borgerligt och därför velat förnya sina löften inför den Gud hen tidigare inte haft en relation till.
Det handlar om att vilja
Hanna Eisentraut-Söderström, kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling, har hållit i flera förnyelser av äktenskapet, men det är ännu ovanligt också i Borgå. I Kyrkohandboken finns inget formulär att följa vid dylika ceremonier men Hanna Eisentraut-Söderström brukar använda vigselformuläret som grund.
– Någon gång har jag formulerat frågorna tillsammans med paret. Det är ju det som är själva förnyelsen, att man lovar varandra att man vill fortsätta leva tillsammans, säger hon.
I stället för ringlöften kan de berörda plita ner egna löften.
– De gånger jag hållit i en förnyelse har det ofta varit den mest rörande stunden då paret sagt vad de vill lova varandra.
Vissa par vill samla sina vänner och familj, andra vill göra det helt privat med bara prästen närvarande.
– Om det är något mer personligt man vill lova varandra vill man kanske inte ha så många vittnen. Det tycker jag också är jättefint, det är ju deras relation det handlar om.
Vid en vigsel lovar man varandra ”i nöd och lust” eller rentav ”intill döden”. Finns det ändå en funktion i att förnya sina löften?
– Vid en vigsel frågar man ”vill du visa henne eller honom trohet och kärlek?”. Kanske kan man se det ur det perspektivet, att det är en förnyelse av att man vill. Det är ju ändå det som det som är det viktiga, att vi vill hålla löftet.
Går man i förnyelsetankar tycker Hanna Eisentraut-Söderström absolut att man ska göra slag i saken.
– Det finns en själavårdande funktion i att få känna att Gud fortfarande är med i relationen. Gud vill fortsätta välsigna och hjälpa.
