All journalistik är ett val. Den här intervjun kunde ha varit en annan, en om värderingar i dagens Finland, om socialt ansvar, om kyrkans och de söndervittrande kollektivens utmaningar.
Den intervjun med väl genomtänkta repliker finns också i mitt anteckningsblock när jag går ut ur paret Still-Vikströms vackra pensionärslägenhet i centrala Åbo. Men den här gången är det den andra berättelsen om John Vikström som stiger fram. Om en ung man som tvivlade i grunden – och som ändå valde att tro. Som blev både biskop och en av vår tids mest respekterade ärkebiskopar.
Gick till botten
Barndomshemmet i Kronoby fostrade två biskopar. Både John och brodern Erik har berättat om hur särskilt fadern Edvin kombinerade ett aktivt församlingsengagemang med ett lika aktivt samhällsengagemang. Dessutom var han väckelsepredikant. Det fanns en naturlig växelverkan mellan det världsliga och det andliga.
– Visserligen fanns syndakatalogerna inte spikade på väggen, men det måste sägas att inte skulle det ha setts med blida ögon om vi hade gått ut och dansat.
Men redan i gymnasiet kom tvivlen. Då kom frågan: ”Varför tror du?” åtföljd av: ”Är det bara föräldrarnas tro du har?”. Tvivlen fortsatte och växte under studietiden. Allt det han hade övertagit måste bli hans eget.
– Under en tid tyckte jag att jag inte trodde på någonting. Men jag bestämde mig för att gå till botten med frågorna. Ända till helvetets port om det så behövdes, säger han eftertänksamt.
Vad var resultatet? Vilket är John Vikströms eget svar på frågan ”vad tror du”?
– Att inte tro på sin tro. Att det inte är fråga om en prestation. Att mitt ibland alla kritiska tankar ta sikte på Kristusgestalten, på vad han är och betyder.
Läs mera i Kyrkpressen 40/2011.
