Jona Granlund säger att den mobbades paradox är att hoppas på att bli ignorerad och samtidigt längta efter att bli sedd.
Jona Granlund säger att den mobbades paradox är att hoppas på att bli ignorerad och samtidigt längta efter att bli sedd.

Jona Granlunds ärr från mobbningen finns kvar: "Jag har svårt att lita på andra"

Skoltiden.

Jona Granlund vet allt om att vara ensam. Han vet också allt om att inte bli vald till något lag på gympan, att inte ha en enda människa att prata med, att bli knuffad och gjord till åtlöje. Barlasten från de åren har han fortfarande med sig.

20.1.2021 kl. 17:00

– En bra dag var när ingen pratade med mig och ingen märkte mig.

Jona Granlund är uppvuxen i Esse på 80- och 90-talet.

– Nu talar vi hårt klimat. Stick inte ut på något sätt!

Han var prästbarn, kunde inte prata dialekt och hade ”fel” intressen.

– Pappa var den enda prästen på orten, och det är ju inte ett riktigt jobb så där som bonde eller fabriksarbetare. Vi pratade ingen dialekt hemma och jag har inget intresse av motorer.

Jonas utanförskap började redan i förskolan. Han hade inte gått dagis, medan de andra som gjort det kände varandra sedan tidigare.

– Om det gällde något fysiskt sa de saker i stil med: haha, du vågar inte prova. Och då vågade jag inte prova, det blir självuppfyllande.

Han kommer speciellt ihåg en gång när de lekte trasiga telefonen, leken där man ska viska något i örat på den bredvid och se om det är rätt ord som landar hos den sista i kedjan.

– Hen som satt bredvid mig lutade sig fram och låtsades viska något i mitt öra, men sa ingenting. Jag bad hen säga det igen. Hen lutade sig fram igen, men viskade bara nonsens. Det var ett ganska utstuderat sätt att försöka sätta dit en.

Så Jona blev den felande länken i de andras ögon. Och på den vägen fortsatte det upp i skolan. Första klass gick någorlunda bra, tack vare en gamla stammens lärarinna som alla hade en väldig respekt för.

– Men i tvåan barkade det av helt. Jag blev mer och mer utanför i allt, och lärarna gjorde ingenting när det eskalerade.

Vilket lag är mitt?

Han känner fortfarande starkt obehag när han går förbi en fotbollsplan. Om hans sexåriga tvillingflickor vill börja spela fotboll kommer han att vara tvungen att tackla det på något sätt, funderar han.

De två bästa fick alltid välja lag på gympan.

– När bara jag och ibland någon annan fanns kvar och jag skulle gå till mitt lag kunde de säga: Vi klarar oss, ni kan ta honom.

De gånger någon i klassen sa hej till honom under hela lågstadietiden kan räknas på ena handens fingrar. När någon hade födelsedagskalas hörde det till att bjuda alla, men han kände alltid att han var kalasets ”femte hjul”, som han uttrycker det.

Då kunde jag för någon timme inbilla mig att jag hade ett någorlunda normalt liv.

Kändes det jobbigt att gå på de där kalasen?

– Egentligen inte. Då kunde jag för någon timme inbilla mig att jag hade ett någorlunda normalt liv.

Hade du någon du ibland kunde prata med på rasterna?

Han skrattar till lite, men utan glädje.

– Det hade varit ganska bra om jag haft det.

I början berättade han för sina föräldrar hur han hade det i skolan, även om de inte fick veta hur allvarligt det var.

– De tog upp det med lärarna, men när mobbarna fick veta blev det ju inte ett dugg bättre.

Han återkommer till att lärarna inte gjorde något.

– Du kan ha antimobbningsprogram som heter något fint, vänelever och allt möjligt, men om du inte tar mobbningen på allvar blir ingenting bättre.

Läget kunde vara så illa att han omöjligt kunde gå in i klassrummet, av ren ångest.

– Jag kunde sitta ensam i en gunga eller under ett träd, och om jag sedan gick in i klassrummet var det aldrig någon som direkt reagerade fast jag kanske varit borta tre fjärdedelar av lektionen.



Mobbningen eskalerade och blev också mer fysisk med åren, från utanförskap till knuffar och krokben. Och ju värre det blev, desto svårare blev det att lösa.

– Jag tror att lärarna vid det laget inte kunde ta tag i det, för då hade det framgått hur länge de inte gjort någonting alls.

Känslan i magen när han var som mest utsatt beskriver han som en kombination av många känslor.

– En känsla av att inte räcka till, oberoende av vad jag gör. Den känslan har jag fortfarande. Olustigheten över att finnas till. Jag längtade inte efter att ha någon att leka eller spela med, för jag kunde inte ens tänka mig att det skulle kunna bli bättre. Det ultimata var om ingen såg mig och ingen talade med mig. Samtidigt som jag tänkte: Snälla någon, se mig!

Alla utvägar kändes helt stängda.

– Jag har så nog av uttryck i stil med: När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.

Jona fick svåra aggressionsproblem, som han fått jobba länge på att få bort.

Jag blev skicklig på att se till att det hände olyckor.

– Jag blev skicklig på att se till att det hände olyckor. Jag råkade kanske köra över någon i pulkabacken. Ett antal personer har tyvärr blivit sydda för att jag skadat dem. Jag förlorade de flesta fajterna, men om jag hann skada dem redan i början så klarade jag mig.

Han säger att det är svårt att beskriva känslan, men att den föds ur en känsla av total hjälplöshet där det enda man kan är att bli våldsam.

– Det är en blandning av aggression, frustration, ilska och illvilja. Samtidigt är du totalt fokuserad på ett enda mål: att skada andra. Och du har noll självbevarelsedrift.

– Känslan finns kvar, jag slipper den knappast, men man lär sig kontrollera den.


Att vara udda tillsammans

I högstadiet blev han placerad i en klass där bara en från hans gamla skola fanns med.

– Men de som mobbar ser vem som går att mobba, så jag fick nya mobbare.

Det som underlättade lite i högstadiet var att han hittade några att umgås med.

– Vi var en kompisgrupp där alla var lite annorlunda på något sätt och hade egna intressen. Vi var en mellangrupp som inte direkt hörde hemma någonstans, och då hör man inte någonstans tillsammans.

Han beskriver vissa dagar som riktigt bra, då han kunde skratta och ha roligt, medan han ibland inte kunde tänka sig att ens gå till skolan.

Gymnasiet var för det mesta drägligt.

– Då hade jag omfamnat mitt annorlundaskap och den vägen tagit ifrån andra deras främsta verktyg att skada mig.

Hur orkade du hela den här långa tiden?

– Vem sa att jag gjorde det? Man dör långsamt. Det blir mindre och mindre kvar av en själv.


Längtan efter konfrontation

Under åren har han periodvis lidit av depression.

– Jag är förvånad att jag är här och inte i en kista under jorden. Visst har jag stått på ett antal broar, eller när jag kört bil tänkt: det skulle inte vara så svårt. Att leva som mobbad gör hela ens värld svart, att vara mobbad och samtidigt ha depression … Till all tur har det funnits medicin som tagit udden av det värsta.

Mobbningen ger en massa oönskad barlast.

– Jag har svårt att lita på andra, speciellt män. Och man blir självmedveten och tar kritik väldigt hårt ibland.

Han har också svårt att uppträda om han inte får stiga in i en roll.

– Situationer där jag måste vara mig själv inför andra och det inte finns någon att gömma sig bakom, det är svårt.

Han sa: Förlåt för allt vi gjorde mot dig.

Som vuxen träffade han en gång den som mobbade honom värst.

– Han sa: Förlåt för allt vi gjorde mot dig.

Jona sitter tyst länge.

– Han är den enda som har sagt något.

Kunde du ta det till dig?

Han tänker efter en lång stund: – Jo, jag skulle säga det. Känslan där var att någon har sett mig.

En annan gång när han träffade en gammal klasskompis småpratade de lite.

– Du var inte på klassträffen i fjol, sa hen. Nej … har det varit en sådan? frågade jag.

Ibland har han längtat efter konfrontation.

– Å ena sidan vill jag inte ens se dem, å andra sidan skulle det vara intressant att fråga dem om de är medvetna om den skada de gjort.

Jona Granlund jobbar som ungdomsarbetsledare i Vanda svenska församling. Redan i femman började han vara med på församlingens ungdomssamlingar, mycket för att de andra inte var ”helt hemska” mot honom där, jämfört med skolan. Men för att verkligen passa in skulle man gärna ha konservativa åsikter.

– Det blev en känsla av att nu måste jag göra allt för att passa in. Det blev svårt när jag utåt var tvungen att ha starka åsikter som jag kanske inte helt omfattade, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad jag egentligen tyckte eller vem jag var, för jag saknade ord för det.

Är församlingen bra på att fånga upp sådana som blivit utanför?

– Jag skulle vilja svara ja, men jag kan inte. Det hänger så mycket på vem som råkar jobba där.

– I kyrkan säger man väldigt snabbt: Kom som du är … men menar det egentligen bara så länge du uppfyller vissa kriterier för hur man ska klä sig, uppföra sig och vilka uttryck ens religiositet ska ta.

Han försöker själv skapa en plats dit man kan komma oberoende av allt annat.

– Jag vet inte hur bra jag lyckas, men jag vill inte ha pekpinnar och enkla svar.

Mobbningen har eventuellt gett honom verktyg att se utsatthet.

– Jag lyssnar lika ofta till det som inte sägs som till det som sägs. Var kommer pauserna? Hur låter personen?

Han har inte känt sig arg på Gud, mer försökt överleva genom att accepterat läget.

– Min gudsrelation i dag är komplicerad.

Är du lycklig i dag?

– Jag överlever, säger han och skrattar lite.

– Jag vet inte om jag kan svara på den frågan. ”Jag överlever” är mitt standardsvar. Jag har en god vän som då brukar säga: Jo, men när ska du börja leva?

Jona Granlund har en stark önskan när det gäller annorlundaskap.

– Låt folk få vara som de är. Om de inte passar in, vad spelar det för roll? Alla måste få vara sig själva.

Ulrika Hansson


På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00
Åtta väckelserörelsers ledare skrev på.

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21
Enligt Björn Vikström är religion en stor ingrediens i bland annat politik i dag.

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42
Domkapitlet klubbade tjänstefrågor.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47
Här jobbar Marika Salomaa med sina änglar i Överby, Esbo.

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00
Biskopen är på väg - installationsmässan i Saltvik hålls 15.30

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15
Pastor PJ, Per-Johan Stenstrand, får ofta avgörande tankar eller tilltal från Gud i vildmarken. Foto: Ur boken

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34
Vilka saker hör samman med tro och religion, frågar ÅA-projekt.

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21
Oeniga biskopar. Lappobiskopen Matti Salomäki ville ha ny beredning om samkönad vigsel.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15
Alla ska få samkönad kyrklig vigsel. Men prästerna frihet att välja bort dem.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21
Då du känner dig övergiven av Gud, då är du nära Jesus. Det konstaterar teologen Joanna Öland.

tvivel. I små stunder eller långa decennier av tvivel finns det något tröstande i frågan ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det finns flera tolkningar av dessa Jesus ord på korset. En av dem är att till och med Jesus tvivlade. 7.3.2024 kl. 18:23

På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00