Ett medvetet val av Jenni Haukio att inte tala om våra minoriteter? undrar teologiprofessor Björn Vikström.

Presidentfruns bok: Björn Vikström utmanar den tysta rasism som "ser förbi"

rasism.

Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan.

30.11.-0001 kl. 00:00

En av de tystare formerna av rasism är att inte räkna in eller "se" utlandsfödda och invandrare i berättelsen om Finland.

Det påminner den förre Borgåbiskopen, numera ÅA-professorn i systematisk teologi Björn Vikström om i sommarens rasismdebatt. Där gick han in genom att recensera presidentfrun, doktor Jenni Haukios memoarbok, Sinun tähtesi täällä (2023).

I recensionen i Hufvudstadsbladet (HBL 17.7) såg Björn Vikström det som "anmärkningsvärt att finländare med rötter i andra länder inte nämns i boken, förutom några kommentarer om flyktingarna från Ukraina."

Att någon i Haukios samhällsposition ger en så "smal bild av vardagsutmaningarna i dagens Finland" betraktar han i texten som förvånansvärt.

"Om det är ett medvetet val, för att frågan om invandring upplevs alltför polariserad, är det skrämmande", skriver han.

Samlingspartiet förvånar

Till Kyrkpressen säger Björn Vikström att han kring den nya regeringen är förvånad över att Samlingspartiets liberaler i det nuvarande regeringsuppläg- get har varit så tysta i frågorna om invandring och rasism. Han finner en förklaring i Jenni Haukios bok.

– Det finns en slags kollektivistisk, nationalistisk falang kring jargongen om "Gud, kyrka och fosterland", där man utesluter minoriteterna. Jag vet fortfarande inte om det var ett medvetet val av Haukio.

"Den lutherska kyrkan är så glad över att synas vid fosterländska fester."

Kyrkan då, behöver den se sig själv i spegeln?

– Inom vissa delar av kyrkan har en del fortfarande en smal bild av det man uppfattar som "det genuint finländska", av armén, krigsveteranerna... Man är så glad för att den lutherska kyrkan har en synlig roll i fosterländska högtidligheter att man samtidigt förbiser många andra religiösa, och andra, grupper i Finland.

God insats 2015

Björn Vikström är å andra sidan glad över att han som biskop fick se hur kyrkan agerade vid den stora flyktingvågen från 2015 och framåt.

– Då var det ju väldigt aktivt också på gräsrotsplanet. Man ville hjälpa och ta emot dem som kom. Man samlade in saker och gav språkkurser frivilligt. Olika teologiska riktningar, från liberala till konservativa kunde enas om det. Där fanns det inte en fosterländskhet som skulle ha dämpat det.

– – –

Björn Vikströms recension av Jenni Haukios bok i HBL den 17 juli kan läsas av HBL-prenumeranter här.

Text: Jan-Erik Andelin

Alla hennes ord var borta – nu har hon skrivit en bok

Bok. – Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv. 19.8.2020 kl. 08:48

David Thurfjell: "De som är mest naturandliga är faktiskt de som också är bekännande kristna"

Kultur. Det finns något andligt över nordbornas naturupplevelser, märkte religionshistorikern David Thurfjell. Många sekulariserade svenskar som inte känner sig hemma i kyrkan upplever i stället att naturen är en plats som ger dem utrymme för existentiella tankar och känslor. 18.8.2020 kl. 19:53