Nadine Mabinda har studerat fotografi i Jakobstad de senaste åren, men nu återvänt till Helsingfors för att vikariera som ungdomsarbetsledare i Petrus församling, där hon själv vuxit upp.
– Jag har varit med i ungdomsarbetet jättelänge och varit med på många läger som vuxenledare.
Som ungdomsarbetsledare vill hon hjälpa ungdomarna att komma vidare både på sin resa mot tron men också i utforskandet av den egna identiteten.
– Jag tror det finns en stor längtan att hitta sig själv, men också att hitta Gud. Många undrar hur man kan vara troende i en värld som är så här brusten.
I båda processerna är det viktigt att de unga får göra det i en trygg omgivning.
– Det är viktigt att det finns en plats som de får komma till där de kan känna att de hör till och bara får vara.
När hon ser tillbaka på sin egen ungdomstid är det som känns mest betydelsefullt just tillhörigheten – och att det fanns trygga vuxna som hon kunde ställa frågor till.
Mabinda har deltagit i Typ livet-podden och diskuterat rasism, men egentligen önskar hon att människor inte bara skulle fråga den som ser ut att ha annan etnisk bakgrund om hur man motverkar rasism.
– Förra året talades det jättemycket om de här sakerna, och då pratade jag med många icke-vita som var ganska trötta på att prata om rasism.
Det är bättre att läsa på och fundera över vad man själv kan göra än att fråga den som blivit utsatt vad man borde göra.
– Om man inte kan se att man själv gjort fel är det svårt att förändra sitt beteende. Men om man faktiskt vill utvecklas till mer öppenhet måste man själv fundera över de här sakerna och inte bara fråga första bästa bruna människa man stöter på.
Även om man kanske inte helt kan sätta sig in i den utsattas situation kan man ändå känna empati.
– Personligen upplever jag att människor hör men inte lyssnar.
Skuldkänslor kan vara bra
Ungdomarna hon jobbar med möter också rasism – ibland är de själva utsatta, ibland upplever de att en kompis blir utsatt.
– När vi tagit upp ämnet till diskussion på olika läger märks det att de har jättebra tankar. Det känns verkligen som om de har lyssnat när utsatta personer berättat. Men precis som vi andra vet de inte exakt vad man ska göra för att stoppa rasismen.
Hon önskar att fler människor skulle vara beredda att arbeta mot diskriminering och utsatthet.
– Det här kan låta så självklart, men man borde föreställa sig själv i samma situation och fundera över vad man skulle förvänta sig av sina medmänniskor om man själv var utsatt.
Det kan handla om att säga ifrån när någon berättar ett rasistiskt skämt eller att sätta sig bredvid den som får höra glåpord i kollektivtrafiken.
– Jag tror att många känner skuld efter att ha varit med om en situation där man inte ingripit eller där man efteråt funderar över om man gjort eller sagt fel saker.
Att känna skuld över att man gjort fel kan vara en bra sak även om det känns jobbigt.
– Gud har skapat oss med ett sådant system, det gör att jag kan göra något åt saker när jag känner att jag gjort något dåligt. Skam är mindre berättigat, för det handlar mera om vem du är och inte om vad du gjort.
Församlingarna kan erbjuda en trygg miljö med plats för helande.
– Det är viktigt att skapa platser med nolltolerans för alla typer av diskriminering och vara tydliga med att det här är en plats för kärlek, sanning och gemenskap.
Finns det något som får dig att känna att utvecklingen går åt rätt håll?
– Något som gör mig glad är att höra hur mina ungdomar pratar om de här sakerna. De vill göra revolution, och jag hoppas att de inte ska börja känna uppgivenhet.
