Min röst är borta. Som så många andra har jag också drabbats av en förkylning som heter duga. Jag vet inte hur många coronatest jag avverkat under veckan, alla lika negativa. Det finns ju andra virus och åkommor omkring oss också. Men att tappa rösten, det fanns inte på kartan. Inte så här i adventstid, inför julen, den tid som för mig är så mycket sång och musik i olika former.
Jag ser och försöker förlika mig med att den ena konserten efter den andra försvinner från mitt adventsfirande. Eller de försvinner inte, men jag kan inte vara med så som jag önskar. I skrivande stund vet jag inte ens om jag kan vara åhörare. Vilken kör vill nu ackompanjeras av misslyckat tillbakahållna hostattacker?
Under min barn- och ungdomstid ordnades alltid julfest på annandag jul i min hemförsamling. Förutom körsång, tal, psalmer och annat lästes det alltid en berättelse. Ofta hämtad ur en jultidning. De handlade ofta om någon som inför julen var sjuk, fattig, hemlös eller på annat sätt hade det svårt.
En berättelse har fastnat, fast jag egentligen inte alls minns vad den handlade om. Ja, om att någon skulle få sjunga ”Stilla natt” på julmorgonen. Någon skulle stå i strålglansen och få människors uppskattning.
Jag minns alltså inte vad som hände men en mening finns kvar i mitt minne. ”Den sång som sjungs med hjärtat är den sång som når Guds öron.” Den meningen har jag då och då funderat på under årens gång. En konsert, en sång, ett framträdande kan framföras på så många sätt. Det kan vara hjärtligt och falskt, det kan vara rent och livlöst och allt däremellan.
Visst ska vi ge varandra uppskattning men ändå komma ihåg:
”Den sång som sjungs med hjärtat är den sång som når Guds öron.”
Jag kanske får sjunga alla mina julsånger ”bara” i hjärtat i år, men sjunga dem, det ska jag.
