Maria Lindh-Hindsberg sitter hemma i köket i Gesterby, Sibbo och tittar nästan förvånat på en hög med böcker – hennes färska roman Sällsamt lyser sorgen som precis kommit ut på förlaget Vibosa.
Vad var det som fick henne att skriva en roman som utspelar sig i 1700-talets Frankrike, en roman som börjar med att huvudpersonen Marie-Mélanie de Lasalle förlorar både man och två söner i en plötslig och brutal olycka?
– Texten har legat i byrålådan i många år. Jag började skriva på den för över femton år sedan, några år efter skilsmässan från min dåvarande man, som var fransman. Den var så plötslig och brutal att jag i ett år grät nästan varje dag. Jag upplevde att jag i ett slag förlorade allt: min man, min möjlighet att få barn, ett land och en kultur.
Att romanen utspelar sig på 1700-talet känns lite skrämmande också för henne själv – vad vet hon egentligen om 1700-talet? Men det ligger en historia bakom.
– Efter skilsmässan var jag på retreat i ett franskt kloster. Jag satt i en kyrkbänk där någon ristat in årtalet 1732. Där satt jag i samma bänk och med samma Gud och tänkte: ”Oj! Nu delar vi bänk en liten stund.”
Att skriva om 1700-talet och en alldeles annan sorg än en skilsmässosorg var också ett sätt för henne att skapa en distans till det som skett i hennes eget liv.
När mormor dog i en olycka
Många författare bearbetar egna livshändelser i romaner, så också hon själv. En annan händelse som det kanske finns spår av särskilt i den brutala olyckan med en vagn i början av boken, och de sargade kropparna efter den, handlar om hennes mormor.
– Jag växte upp i Paipis i Sibbo tillsammans med min mamma och min mormor. De var min familj, mina två vuxna. När jag var sex år dog min mormor plötsligt efter att ha kolliderat med en lastbil med sin cykel.
Hon minns inte att hon skulle ha sörjt då – barn är kanske inte så bra på att sörja, eller också kommer sorgen ut på andra sätt, funderar hon. Hemma pratade man sällan om cykelolyckan efter att den skett.
– Så kanske jag bearbetar den med den här romanen.
Romanens huvudperson Marie-Mélanie reagerar på förlusten av sin familj med att bli stum. Hon ligger på ett klostersjukhus i ett rum tillsammans med andra tysta.
– Hon har en psykosomatisk reaktion, liksom jag själv reagerade kraftigt psykosomatiskt på skilsmässan. De där vågorna av obehag som sköljer över henne har jag upplevt själv.
Hon är också intresserad av varför en människa reagerar genom att bli tyst. Hon lider själv av abduktor spasmodisk dysfoni, en sjukdom som leder till att stämbanden hamnar i ett kramptillstånd och det blir svårt att producera tal.
– Jag vet om en person som slutade prata efter att hennes son dog. Också jag själv har ibland fått höra att min sjukdom är psykisk. I boken finns en sjukhussal med kvinnor som inte kan tala – alla av lite olika orsaker.
Vill förbli mjuk
I boken söker sig Marie-Mélanie de Lasalle till sjukhusets bibliotek och läser en vetenskaplig artikel om en flicka som känner att hennes hud förvandlats till trä.
– Den artikeln finns och den har jag läst! Jag tänker att Marie-Mélanie kanske är rädd för att sorgen ska förvandla henne och göra henne hård. Det kunde vara en väg för henne att gå: att bli bitter och lite träaktig. Men hon går inte den vägen. Hennes hjärta förblir mjukt.
Kristen tro och dess tolkningar får stort utrymme i boken.
– Det beror på att tron ligger nära mitt hjärta. Jag tror att människor hade mer tro på 1700-talet än idag, så det är också ett sätt att få ha med mer präster och mer diskussion om tro på ett naturligt sätt. Jag ville utveckla tanken på att en Gudstro inte betyder att man är beskyddad från alla olyckor och allt det fruktansvärda som kan drabba oss i livet.
I boken börjar Marie-Mélanies tro förvandlas. Den blir mindre institutionaliserad och mer personlig.
– Jag ville också spegla tankar som jag själv kan ha och vilja ställa till Gud. Till exempel: Har jag gjort något fel när något hemskt händer i mitt liv?
Tycker du om din huvudperson?
– Ja, jag tycker om henne för att hon inte blir hård, och för att hon reagerar med kroppen som jag själv ofta gjort. Jag tycker också om att hon är lite knäpp och spontan, som att hon vill till Paris för att se genom en stjärnkikare. Jag tycker också om att hon är lite avvaktande till Gud först, och sedan mot slutet börjar öppna sig.
– Jag tror att det händer bra saker i hennes liv om hon låter dem ske. Jag önskar att jag haft någon som kunde ha sagt till mig då jag mådde som sämst att mitt liv ännu kommer att bli riktigt bra.
