MIN FÖRSTA arbetsuppgift efter sommarlovet var att ordna församlingens sommarcafé. Jag kände mig glad över att få träffa församlingsborna igen! De har säkert mycket att prata om.
Gemenskap spelar en viktig roll, speciellt i Vanda, där jag jobbar som diakon. Vandasvenskarna bor i en svensk glesbygd och avstånden mellan dem som talar svenska är stora. Det gläder mig alltid lika mycket då folk kommer tillsammans från både öst och väst.
KONTAKT, närhet och gemenskap är ett grundbehov. Vi mår så bra av att få höra till, att få umgås, träffa andra. Det sägs att ingen människa är en ö.
Den fritt valda ensamheten är ingen fara, den är också ganska så skön och nödvändig ibland. Att känna sig ensam eller att bli ensam mot sin vilja gör däremot livet både tomt och tungt.
KROPPEN reagerar i längden av att inte få känna av gemenskap. Det är tungt att tvingas undvika människor, speciellt en lång tid. Utan fysisk kontakt är vi ensamma med våra känslor. Vi finländare är kända för att hålla avstånd till varandra, men vi tycker ändå om att bli berörda, kramas och bli klappade på axeln.
Det har sin betydelse för kroppen att få träffa en annan människa. Att vara nära någon annan är en kraftkälla. Ifall jag känner mig stressad så kan jag lugna ner mig med hjälp från en vän. Min rädsla blir mindre och kanske smärtan lindras en stund.
MÅNGA KRAMAR och klappar på axeln har inte blivit av på två år. Jag undrar hur länge det kommer att ta för oss människor att igen våga röra och bli berörda. En sak i taget. För tillfället har jag märkt att min kropp känner sig pigg när vi får samlas och träffas igen. Det finns så mycket att tala om!
