Där står: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt.” (Joh 15:16)
Jag kastar en blick på tavlan ibland och upplever att orden burit genom åren och bär fortsättningsvis. När jag känner att jag kommer till korta får jag påminna mig om att jag inte arbetar av egen kraft och för min egen skull. I år kan jag fira trettioårsjubileum i min tjänst, vilket passar bra då vi även firar 150 år sedan den första diakonissan vigdes i Finland och dessutom 100 år sedan den första diakonissan anställdes i Mariehamn.
Inför jubileumsåret sökte jag mig till församlingens arkiv för att försöka hitta namnet på den första diakonissan som anställdes. Efter en stunds sökande hittade jag två svarta häften med protokoll från Söndagsskol- och Diakoniföreningen, förstås handskrivna med snirklig vacker handstil. Mariehamns församling var vid den här tiden så pass liten och fattig att det inte fanns några möjligheter för församlingen att anställa en diakonissa. Därför såg Diakoniföreningen en viktig uppgift i att skaffa medel för att anställa en diakonissa. Tydligen hade man en längre tid försökt hitta en svenskspråkig, utbildad diakonissa och hösten 1922 gav sökandet resultat. Diakonissan Elvira Björk från Uleåborgs diakonisshem var beredd att komma.
Jämför man arbetet då och nu finns det nog inte så mycket gemensamt. Fortfarande finns dock vigningen kvar. Biskopen viger diakonissan och diakonen till tjänst under högtidliga former och var och en får ett eget minnesord som kanske också hamnar inom glas och ram i någons arbetsrum för att ge kraft i tjänsten.
Så nu har jag och vi anledning att fira; 150 år, 100 år och 30 år med diakoni i Guds tjänst – en gudstjänst i vardagen. Hurra!
Lisbet Nordlund är diakonissa i Mariehamn.
