Sommaren 2018 var en underbar sommar.” Den meningen inleder Sabine Forsbloms cancerdagbok Trollet i mitt bröst.
Den sommaren byggde hon en sommarbastu på torpet. Hon var stark som en oxe, hon var brunbränd. Men i augusti började hon känna smärta under armen, på vänster sida. Det var som om hon haft en säkerhetsnål där som stramade och drog.
I oktober upptäckte hon en grop i bröstet, och två knölar. Den första november kom beskedet: det är cancer. Den är aggressiv.
– Jag började skriva dagbok utan en tanke på att publicera den. Jag skrev för att få avstånd till det hemska.
En av hennes bekanta berättade att en vän sagt: ”Bröstcancer, det är väl som att ha snuva nuförtiden.”
– Nu tänker jag att kanske det är bra att någon skriver att det inte är riktigt bara en snuva. Kanske min bok kan hjälpa någon som är i samma situation att följa med processen, från början.
Boken är en dagbok förd under ett drygt halvår, från de första symtomen till avslutade behandlingar. Hon skriver mycket om ångest och rädsla – så mycket att hon började oroa sig över att människor skulle tro att hon alltid är sådan: bär på en sådan dysterhet och rädsla och ett sådant självförakt som i dagboken.
– När man blir så sjuk som jag triggar det igång saker som kanske legat i träda länge. Man bearbetar hela sitt liv. Medan behandlingarna pågick benade och petade jag i precis allt – kanske för att jag hade den här tanken i bakhuvudet: tänk om jag dör?
– Boken innehåller mina svartaste och mörkaste tankar.
Som ett svärd genom kroppen
Den tunga fysiska behandlingen, med operationer, cellgifter och strålbehandling, var svåra för att de också påverkade psyket.
– Men det värsta var det som hände i början: att få beskedet och vänta på att få träffa en läkare på det sjukhus där jag skulle behandlas. När behandlingarna väl börjar finns det en massa funktioner runt dig.
Det fysiskt tyngsta var cellgiftsbehandlingarna. Kroppen slogs ut varje gång.
– Jag var darrig, sårig i munnen och halsen, jag mådde illa och hade diarré och förstoppning om vartannat.
Och sedan rädslan för vad cellgiftsbehandlingen skulle göra med hjärnan.
– Jag funderade mycket på det, för som författare är ju hjärnan mitt arbetsredskap. Vad skulle hända med mitt språk? Cellgifter och hjärnan borde jag aldrig ha googlat.
Vad hände när du först tänkte: tänk om jag dör?
– Det var ordet ”aggressiv” som gjorde det, jag tänkte att jag är ett specialfall. Världen stannade upp, marken försvann under mina fötter, någon körde ett brännande svärd genom min kropp. Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Samtidigt tänkte hon: varför skulle just hon ha rätt att leva ett långt liv?
– Det var den första tanken jag hade när jag vaknade och den sista när jag lade mig. Det räckte ganska länge innan en läkare sa till mig att min prognos är god.
Lite grann började hon döstäda, ordna upp papper och anteckningar. Men hon orkade inte vara så effektiv.
– Nu efteråt har jag tänkt att jag ska ta itu med det. Och jag ska skriva ett testamente.
Livet är en fantastisk gåva
Normalt är hon inte skrockfull, men under sjukdomen tog hon till sig vissa ritualer. Hon hade en liten madonnabild, och vaxljus från Valamo kloster som brann vid madonnan. Hon hade en böna hon köpt i New York en gång, med texten ”I am”, jag är.
– Det blev viktigt för mig med de här talismanerna. De har ju ingen kraft i sig, men jag tror de symboliserar vårt hopp och den starka delen av oss själva.
Tror du på Gud?
– Det är en bra fråga.
Hon har varit med och ställt igång påskspelet Via Crucis i Borgå, på långfredagen i påsk läste hon en text i kyrkan.
– Jag svarar ja på den frågan, även om jag tvivlar mycket. Jag bad mycket till Gud när jag var sjuk, och jag bad om förbön i kyrkan. Hela mitt liv har jag kämpat med min Gudstro. Jag tror att jag inte hade fört en så lång kamp om det inte varit så viktigt för mig.
Något hon insett redan före sin sjukdom är att vi sist och slutligen är ensamma med våra liv.
– Ingen annan kan till fullo dela min lycka, min glädje, mina sorger och min förtvivlan. Nångång för länge sedan, då jag varit deprimerad och började repa mig, började jag tänka: ”Sabine, nu behöver du inte oroa dig, för du har dig själv, och du har alltid fixat saker.” Den tanken förstärktes nu.
Har sjukdomen förvandlat dig?
– Jag är inte densamma som jag var innan. Jag förstår att livet är en fantastisk gåva som man måste ta vara på, liksom jag förstått samma sak om alla människor runt mig, hur sköra de är. Det är förändrat för alltid. Jag är också medveten om att vad som helst kan hända när som helst. Tacksamheten, ett nytt sätt att se på livet, är nästan dagligen närvarande i mitt liv. Bara sådant som: idag såg jag en fågel.
Hon försöker stå emot lusten att skanna sin kropp och lockelsen att hela tiden söka sig till en läkare för att kolla upp något som känns misstänkt.
– Klart jag skulle vilja magnetröntga hela kroppen med jämna mellanrum! Men det hemska är ju: hur länge skulle lugnet hålla i sig efter en sådan röntgen? Små förändringar kan ju ske när som helst.
En sak som sjukdomen lärt henne är att man måste vara varsam med sig själv och med andra.
– Jag försöker leva mitt liv så att jag inte förminskar mig själv, men inte heller förstorar mig själv. Jag försöker leva ett så fullt liv som möjligt. Jag försöker träffa enbart människor som jag gillar. Jag vill vara varsam med mitt unika, enda liv.
Hon vill också påminna andra kvinnor om något hon själv försummade.
– Lär er nu, alla kvinnor, att undersöka era bröst regelbundet. Det tipset vill jag verkligen ge. Det är lätt att göra i duschen.
