Tabita Nordberg är teologistuderande vid Umeå universitet.

Vi sitter vid köksbordet i tyst samförstånd

Kolumn.

"Jag vill bara vara med”, och så tittade hon på mig med en sådan blick som har erfarenhet av ett långt liv"

20.1.2022 kl. 10:49

”Mamma, alla får inte vara med 2022”, säger han med låg och eftertänksam röst. ”Nej Noah, det är sant.” Jag tittar på min sexåriga son. Sen följer en stund av tystnad. Tystnaden efter en mäktig strof där hela livet spelats ut. En tystnad där den korta dialogens tillhörande känsloartilleri får ta plats. Här slår vanmakten ner som en blixt för att nästa stund desperat rycka upp och försöka skaka liv i det som inte är mer. Här tränger hågkomstens svärd igenom ett hjärta som inte värjer sig för det som är sant. Ett hjärta som tål smärta och kvidande härdar ut inför det fruktansvärda slut som det älskade livets förgänglighet innebär.

Jag tittar på Noahs lilla kropp och ser att han känner och att han vet. Vi sitter där tillsammans vid köksbordet i tyst samförstånd en nyårsdag 2022. I den här sortens känslostinna tystnad och djupa kontemplation pallar man inte länge. Jag och Noah börjar småprata igen. Tonen är lättsam och vi skrattar till lite nu och då. Här börjar tyngden som fyllt köket och vår existens spädas ut i sakta mak. Nu infinner sig nåden. Den nåd som smeker två överlevande. De som får vara med åtminstone en dag år 2022. Det är mitt i allt stort. Det viktigaste. Nåden tonar ut i varm tacksamhet för det liv som förunnats oss. Just nu. Här i denna rika tacksamhet kan det sargade hjärtat magiskt nog läka helt och falla i vilsam glömska.

I en tid av rastlös och ungdomlig äventyrslystnad försökte jag vrida grandiosa drömmar ur min mormor. Då tittade hon lugnt ut genom fönstret på fåglarna och blommorna utanför och sade: ”Jag vill bara vara med”, och så tittade hon på mig med en sådan blick som har erfarenhet av ett långt liv. Sittandes kvar i tanken där bredvid min mormor, nersjunken i hennes soffa, höjer jag min kaffekopp och tittar på dig med en sådan blick som man har det år man ska fylla fyrtio och säger från djupet av mitt ömsom sårade och ömsom läkta hjärta: ”Gott nytt år kära medmänniska! Grattis till livet!”

Lev väl.

Tabita Nordberg


Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 12:54