Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

Fängelseprästen Hanna Backman: "Finns det ånger finns det nåd"

FÄNGELSEPRÄST.

Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra.

31.12.2021 kl. 15:40

Vi träffas i solskenet utanför Alla Helgons kyrka i Södertälje. Det här är församlingen där Hanna Backman tjänstgör varannan söndag. Hon ska snart göra sig i ordning för musikgudstjänst, men sätter sig först ner på en bänk och vinkar åt några församlingsmedlemmar som börjar droppa in. Hon ska predika idag.

– Jag lägger inte mycket tid på att skriva predikan. Det är den största fördelen med att ha varit journalist, säger hon med ett skratt.

– Jag kan skriva snabbt. Men jag behöver mycket processtid och tomrum. Då kan jag vara snabb.

Men allra snabbast slår hennes prästhjärta för fängelset Hall, där hon arbetar två dagar i veckan.

– Där är det verklig andlig nöd. Här är det mer som att ro ett stort skepp. Det är två väldigt olika uppdrag.

Det har varit en lång resa för henne att hitta sin plats som fängelsepräst. Hon började sitt liv i den lilla österbottniska byn Kuni och var aktiv i den lokala pingstkyrkan.

– Sedan jag var liten hade jag lett gudstjänster i kyrkan och rastbön i skolan.

När hon var 18 flyttade hon till Helsingfors och studerade journalistik.

– Jag har alltid haft en längtan efter sanning och rättvisa.

Sedan flyttade hon till England och studerade bland annat kriminologi.

– Sedan barndomen har jag haft ett starkt intresse för fängelser och det mörka i livet. Jag tycker om de skarpa kontrasterna.

Hon sökte sig sedan hemåt med maken och landade i Sverige. Här fortsatte hon sin journalistiska bana, men kände att det skavde.

– Det är en tuff bransch och jag tröttnade. Mina redaktörer sa ofta ”det känns som att du har ett budskap” och det gillade de inte. Jag hade svårt att hålla mig ”objektiv”.


När man vill finns det ork

I samma veva frågade en diakon om inte Hanna Backman skulle vilja bli präst. Det blev början på en sex års utbildning.

– När jag läste till präst hade jag små barn och fullt upp, men om det är något man vill så får man orken.

Prästutbildningen är något hon skulle önska alla skulle få genomgå.

– Man får processa sig själv, det är både filosofiskt och grundande.

Prästyrket är brett, men arbetet som fängelsepräst är det som känns mest rätt för henne.

– När jag är på Hall är det väldigt lätt. Jag får vara varsam och intuitiv.



Prästens ämbetsdräkt är ett skydd i fängelset.


På Hall cirkulerar arbetet mycket kring enskilda själavårdssamtal.

– Det är mycket mörker och depression. Och mycket kris.

– Är man gängkriminell och står inför ett val att byta liv är det absolut en kris. Många tar chansen att söka hjälp av kyrkan.

Prästen är den enda som får träffa fångarna i enrum.

– Jag får höra mycket om vad människor gjort. Men finns det ånger finns det nåd. Det är inte svårt att visa nåd, för det är Guds nåd, inte min. Det är lätt att göra fel och välja fel som människa.

Hon säger att hon ser prästerskapet som en kanal för Gud.

– Jag tänker mig att jag hoppar in i Guds flod tillsammans med personen. Jag behöver den floden lika mycket som personen ifråga.

Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

– När jag har enskilda samtal så sitter jag alltid ytterst närmast dörren, säger hon. Hon har också lärt sig lita mycket mer på sin intuition.

– Om jag känner något i luften går jag inte in. Det är viktigt att våga gå på sin intuition. Man måste ha en stark självbevarelsedrift.

På fängelset sitter bara män och det är något Hanna fått reflektera över i sitt bemötande.

– Jag har ett rakt uppsåt och ett rakt sätt. Jag har två gånger fått blickar jag inte vill ha och båda gångerna har jag gått fram och presenterat mig, då ändras blicken. Jag har också prästuniform, som är ett skydd.

Under en dag har hon kanske fyra privata samtal som mest. De brukar ta cirka en timme.

– Jag brukar ställa mycket frågor, som en journalist, men jag undviker att gräva i orsaker. Jag vill inte agera hobbypsykolog. Men vissa metoder är säkert liknande som i terapi, även om de är omedvetna. Att bemöta människor med respekt räcker väldigt långt.

Är det inte tungt?

– Det är oväntat lätt. Jag känner inte att jag har något resultatansvar. Det är kanske svårt de gånger jag känner att jag kanske sagt något ovarsamt. Men då låter de ofta mig veta det, det är en väldigt rak kultur.

Mellan samtalen rör hon sig på området och har kortare samtal och interaktioner med fångarna, samt håller gudstjänst. Kontoret är ett rum som hon delar med kollegorna, kollegor med andra religiösa infallsvinklar som hon lärt sig mycket av.

– Man måste vara trygg i sin egen tradition och samtidigt öppen för andra.


Tycker om när det är allvar

I solskenet utanför Alla Helgons kyrka känns fängelsesjälavården med sina mörka kontraster långt borta, även om fängelset bara är en dryg tio minuters bilresa bort. Hon vinkar åt en barnfamilj som släntrar in över gruset.

– Jag har en väldigt liten önskan att vara trevlig, säger hon med ett snett leende.

– Kyrkan behöver mer helighet, mer möte med Gud.

Och just erfarenhet av kyrka har hon verkligen, från pingstkyrkan hemma i Kuni via anglikanska kyrkan i England och nu den evangelisk-lutherska församlingen i en förort till Stockholm.

– Jag tycker om glädjen och engagemanget som fanns i min barndomskyrka.

Men hon tycker om att prästen inte behöver ha en så framträdande plats i den lutherska församlingen.

– Här känner jag mig mer som Guds verktyg.

Men visst hänger det med en del saker från uppväxten.

– I pingstkyrkan sätter man stor vikt vid ledarnas personliga moral och jag har en del krav på mig själv. Men som präst får man vara både svag och stark, tycker jag.

En annan stor skillnad mellan pingstkyrkan och den lutherska är synen på dopet, där pingstkyrkan praktiserar troendedop och den lutherska införlivar nya medlemmar i församlingen redan när de är barn.

– Jag omfamnar tanken på barndop om det finns den möjligheten, men jag utför även vuxendop.

För henne har det varit en omställning att bli präst i en folkkyrka.

– Det är utmanande att vara en kyrka för alla.

Här kommer hon tillbaka till sin dragning till de mörka vrårna där hon helst vistas.

– Jag tycker om när det är allvar. När jag var tolv var jag ute på Vasas gator på nätterna och delade ut bullar tillsammans med Bullaligan. Jag har alltid gillat det som är svårt och jobbigt.

TEXT OCH FOTO: HEIDI HENDERSSON


Kolumn. För oss som samlas till Höstdagarna från olika delar av Borgå stift blir det extra tydligt. Vi bär med oss olika dialekter, olika erfarenheter och olika vardagar. Ändå hör vi ihop. 20.10.2025 kl. 15:25

betraktat. Hur älskar jag någon jag aldrig har sett med hela mitt hjärta, hela min själ och med hela mitt förstånd? Är inte det att kräva lite mycket av mig? 19.10.2025 kl. 19:30

KONSTDONATION. Konstnären Rolf Holm donerade under fredagen 45 tavlor till Borgå stift. Planen är att konsten ska ges vidare, berättar biskop Bo-Göran Åstrand. 17.10.2025 kl. 16:44

HERDETJÄNST. Fredrik Kass söker kyrkoherdejobbet i Korsholm. Han har varit kyrkoherde i Kvevlax sedan år 2019. 17.10.2025 kl. 15:24

laestadianism. Det är inte svårt att finna spår av Lars Levi Laestadius i Pajala. Han har namngett både vägen till kyrkan och Pajalas gymnasium. – Det är Laestadius bygder. Jag visste nog inte vad som väntade mig här. Jag gick bara igång på att Gud sa att jag skulle vara här, säger prästen Maria Smeds. 17.10.2025 kl. 10:00

SÁPM. Hon blev präst lite motvilligt. Men i svenska Sápmi har Maria Smeds funnit sin plats. – Jag känner att hela min prästvigning bara handlar om det här uppdraget i norr. Det är nästan som om jag är designad för det, säger hon. 17.10.2025 kl. 10:00

LIVSBERÄTTELSE. Det började med O helga natt i julkyrkan i Munsala. Sedan dess har Christian Vesterqvist uppträtt i många kyrkor med sina tolkningar av Johnny Cash. 16.10.2025 kl. 11:29

Personligt. Kenneth Morales har blivit vuxen i Finland. Här har han gått igenom kriser, kommit ut på andra sidan, börjat uppskatta den finska vurmen för ordning och reda och de starka familjevärderingarna. Men en sak har han svårt att omfatta: vi är så oroliga hela tiden. Det är som om hela befolkningen är lite ängslig. 15.10.2025 kl. 14:16

begravning. Snabbt dyrare gravar och allt enklare ambitioner bland de anhöriga – det förändrar vår kultur kring död och begravning. Det ser Christina Grönroos som driver begravningsbyrå i Sibbo. 15.10.2025 kl. 11:08

BRANSCHBYTE. Med Mikaela Strömberg-Schalin som ny stifts­jurist får den finlandssvenska landsbygden rätt så säkert en röst i domkapitlet i Borgå. 14.10.2025 kl. 15:48

Helsingfors. Kommer vi att upprepa de misstag som begicks under 90-talets depression? frågar familjerådgivare Anna Korkman-Lopes inför familjerådgivningens 80-årsjubileum. 14.10.2025 kl. 15:06

skam. För Camilla Hellberg blev en teaterföreställning ett sätt att undersöka och förmedla hur skammen efter ett trauma kan se ut. – Jag vill visa hur skammen sipprar in på alla livsområden, men att det finns en väg ut. 14.10.2025 kl. 13:38

Äktenskap. Det finns en koppling mellan sex och bön. Gräset kanske faktiskt är grönare på andra sidan. Det finaste i vårt liv kan vi inte kontrollera. Bland annat så tänker Emma Audas om äktenskapet. 13.10.2025 kl. 13:21

musik. Marcus Granfors magnum opus föddes ur en separation – som landade i ett äktenskap. Han är en rektor från Vasa, men också frontfigur för The Heartbeat Band. Ett band som spridit vackert vemod sedan 2013. 9.10.2025 kl. 11:44

ledarskap. Som direktör vid en marknadsföringsbyrå gick Niklas Anderssons liv på höga varv. Sedan kom coronapandemin. Sedan frågade hans mopedgrabb därhemma om inte de skulle gå på Alphakurs tillsammans. 7.10.2025 kl. 15:58

Kolumn. För oss som samlas till Höstdagarna från olika delar av Borgå stift blir det extra tydligt. Vi bär med oss olika dialekter, olika erfarenheter och olika vardagar. Ändå hör vi ihop. 20.10.2025 kl. 15:25

betraktat. Hur älskar jag någon jag aldrig har sett med hela mitt hjärta, hela min själ och med hela mitt förstånd? Är inte det att kräva lite mycket av mig? 19.10.2025 kl. 19:30

KONSTDONATION. Konstnären Rolf Holm donerade under fredagen 45 tavlor till Borgå stift. Planen är att konsten ska ges vidare, berättar biskop Bo-Göran Åstrand. 17.10.2025 kl. 16:44

HERDETJÄNST. Fredrik Kass söker kyrkoherdejobbet i Korsholm. Han har varit kyrkoherde i Kvevlax sedan år 2019. 17.10.2025 kl. 15:24

laestadianism. Det är inte svårt att finna spår av Lars Levi Laestadius i Pajala. Han har namngett både vägen till kyrkan och Pajalas gymnasium. – Det är Laestadius bygder. Jag visste nog inte vad som väntade mig här. Jag gick bara igång på att Gud sa att jag skulle vara här, säger prästen Maria Smeds. 17.10.2025 kl. 10:00