Redan som 21-åring fick Tina Westerlund en MS-diagnos, och för tillfället går hon igenom sin andra cancerbehandling på fyra år. Hon är 48 år i dag.
– Under trettio år har livet förändrats många gånger. Jag har haft småbarn som i dag är stora, min pappa dog 2008, min lillebror har fått sin familj. Det händer mycket i livet; man måste anpassa sig.
Hon ser det som naturligt att traditioner kommer och går.
– Mitt julfirande har också förändrats av mina begränsningar. Alla hem är inte anpassade för rullstol. Men i stället hälsar till exempel min bror med familj på mig innan de går i julkyrkan.
Förra julen var den första som Tina Westerlund firade i sin lägenhet i Solf, efter att hon och hennes man separerade.
– Vi är inte ovänner på något sätt, så han är också välkommen hit.
– Vi började vara tillsammans när vi var 16 år, jag känner hans värderingar och drömmar.
Tiden var inne för ett uppbrott, förklarar hon.
– Jag måste släppa honom. Jag mådde inte bra av att vara en bromskloss.
De har tre barn tillsammans som fått växa upp på ett jordbruk. I dag är de två äldsta barnen utflugna och yngsta sonen kan gå som han vill hos både mamma och pappa.
Det hör till min personlighet, jag känner mig lycklig som det är.
– Jag har blivit bra på att anpassa mig. Jag är nöjd och tycker jag har det riktigt bra. Det hör till min personlighet, jag känner mig lycklig som det är.
– Men jag flyttade från ett hem jag varit med och byggt upp, där mina barn vuxit upp och där jag tänkte att mina barnbarn ska hälsa på. I ett hus investerar man sina pengar, i ett hem investerar man sina drömmar. Jag lade hela min själ och alla mina drömmar i vårt hem, så det är klart jag har sörjt.
Tina Westerlund säger att det man kan prata om det kommer man igenom.
– Jag har alltid haft en förmåga att sätta ord på saker, också jobbiga saker. På det viset har min situation inte blivit ett problem.
Att stanna upp
Att drabbas av både MS och bröstcancer har gjort att hon ser tillvaron på ett annat sätt.
– Jag har inte sett mina sjukdomar som en förbannelse. De har gett mig en möjlighet att stanna upp och tänka på vad som är viktigt i livet och vad som är värt att lägga sin energi på. Jag har inte känt mig bitter eller kränkt. Sjukdomar behöver inte vara en dålig sak egentligen. Människor kör så hårt genom livet att det skulle vara nyttigt att stanna och tänka på vad som är värdefullt.
Hon tror att hennes inställning och jämnmod har med hennes uppväxt att göra.
Jag var inte beredd på att han skulle försvinna ur mitt liv.
– Jag hade en väldigt enkel barndom, med många människor runt mig som betytt mycket, familj, vänner, grannar, lärare, församlingsanställda, människor som stärkt mig och format mig. Jag har så många människor som bryr sig om mig. Där kommer också min pappa in i bilden. Han var alltid ett stöd.
Hennes pappa var den som lagade massor av god julmat, matlagning var hans passion, och han var också den hon ventilerade tankar med.
– Jag hade svårt att mista min pappa. Honom sörjer jag. Han var ett bollplank och en trygghet. Jag var inte beredd på att han skulle försvinna ur mitt liv.
Visste vad hon ville
Tina Westerlund visste tidigt att hon skulle bli begränsad, det gjorde också att hon visste vad hon ville satsa på.
– Jag har alltid tänkt att jag inte ska bli mina sjukdomar. Jag hade drömmar, och jag har skaffat allt jag ville ha. Karriär är viktigt, men det har inte varit det viktiga för mig. Jag ville ha en familj.
Hon har jobbat lite i butik som yngre, och har en merkonom- och tradenomutbildning. Men när barnen växte upp var hon hemmamamma. När hon fick sitt tredje barn hade hennes MS framskridit så pass mycket att hon gick med käpp.
– Jag har alltid funnits där och varit nära dem. Jag tror på något vis att de har vuxit in i mitt liv. De har bidragit med sina uppgifter, jag har snälla barn på det viset. De gick ut med soporna och tog in veden. De vet att jag behöver dem och finns till för dem.
De två äldsta barnen har egna bostäder, men klockan 16 varje dag har hon mat på bordet för dem, om de vill och hinner.
– Jag står väldigt nära dem, och jag upplever mig som delaktig än fast två är vuxna. Jag vill verkligen höra hur deras dag har varit.
Hon tror att varje generation letar efter modeller hos äldre.
– Jag hoppas att de fått en modell av hur jag gått vidare. Och jag hoppas de sett att det går att komma igenom tråkigheter. Man måste sörja en stund och sedan gå vidare.
Ett nytt kapitel
Sedan 2013 sitter Tina Westerlund i rullstol.
– Jag insåg att nu är tiden inne för det, men jag var tvungen att smälta det själv också. Det tar tid att vänja sig vid tanken att jag nu behöver hjälp. När jag fick rullstol var ett kapitel i mitt liv avslutat, jag blev invalidpensionär och ett nytt kapitel började.
De flesta vardagssysslorna klarar Tina Westerlund själv.
– Jag är envis och jag är duktig. Men jag behöver hjälp med att tvätta fönster och golv, eller rengöra kylskåpet och byta gardiner. Jag brukar hålla koll på vad jag har rätt till, jag är bra på att stå på mig.
Alla har vi våra svårigheter, vi vet inte vad andra har i bagaget.
En bärande tanke för henne är att ingen av oss går fri från motgångar.
– Jag vet inte om jag skulle byta till någon annans liv. Alla har vi våra svårigheter, vi vet inte vad andra har i bagaget.
– Mitt liv kanske inte blir så långt, men jag ska göra det värdefullt i stället.
Sömnlös ibland
– Jag är rädd för att mista kontrollen, över min ekonomi och mig själv. Och för att livet sedan kanske blir smärtsamt och genant, och för att jag ska bli helt beroende av andra. Jag har ingen hög pension eftersom jag inte jobbat så mycket, säger Tina Westerlund.
Hon säger att hon är en kontrollmänniska, och tanken på förlorad kontroll gör henne sömnlös ibland.
Vad gör du då för att känna dig lugnare och kunna somna om?
– Jag brukar planera nästa dags middag! säger hon genast.
Vilka drömmar har du nu?
– Jag är väldigt nöjd. Nu kan jag luta mig tillbaka och se mina barns höjdpunkter. Jag får glädjas med dem när de skapar sitt liv.
– Jag tyckte det var en fantastisk period mellan tjugofem och trettiofem. Nu är det mina barns tur att uppleva den fantastiska perioden.
– Det skulle vara roligt att få läsa sagor för mina barnbarn, om jag får vara med om min efterrätt i livet. Jag kan ju inte låta bli att drömma lite.
