Jag fascineras av tanken att varje individ börjar sitt liv som en oskriven berättelse. Kapitel efter kapitel fylls sedan denna berättelse med våra upplevelser, glädjestunder och sorger. Det som gör berättelsen så spännande är att det alltid blir en unik och personlig historia, och ingen kan på förhand veta hur innehållet kommer att bli. Sällan blir vår väg genom livet som vi planerat och stundvis kan den vara utmanande och osäker. Vår tillvaro förändras. Ibland blir vi tvungna att stanna upp och fundera över hur det kunde bli så här och vad det är värt att lägga sin energi på.
Om du kunde, vilka händelser skulle du då ha sparat, för att kunna återuppleva dem? För mig är det för vardagsstunderna, från tiden när barnen var små, som jag skulle vara beredd att offra något, för att kunna uppleva dem igen. Åren går så fort, folk försvinner och barnen växer upp. Det är kanske vanliga saker, som egentligen händer hela tiden runtomkring oss, som ger oss de vackraste och mest värdefulla minnena. Små saker som sedan gjorde livet så stort.
Vi ska inte underskatta de godnattsagor, skogspromenader eller storstädningen av uthuset vi gjorde tillsammans med barnen när de var små. Och i mitt fall: möjligheten att bolla lite funderingar med min pappa, medan han ännu levde. Detta kan senare i livet bli det vackraste, djupaste och värdefullaste minnet att återkomma till, när man har sämre dagar.
Kanske vi borde stanna upp lite oftare. Vem vet, kanske det är just den här dagen som sedan blir ett ”happy place” – en dag eller ett minne som du kan komma tillbaka till när allt känns väldigt tungt.
