Karin Erlandsson har bott på Åland knappt tjugo år. Nu är hon aktuell med romanen Hem.
– Den handlar om hur det har varit och hur det är att leva på Åland. Hela romanens grundpremiss är att människan inte har förändrats. Det är samma stora frågor. Det är liv och död, kärlek och barnafödande – och helt enkelt att få dagen att gå ihop.
"Det är samma stora frågor."
Ursprungligen hade hon en plan på att skriva om åländsk sjöfart.
– Min morfar bodde i Pargas, och han var styrman på Gustaf Eriksons segelfartyg Viking under en period i sitt liv. Jag förstod tidigt att det här var hans bästa tid i livet.
Hennes idé fick inte strålande respons.
– Många kopplade idén till Ulla-Lena Lundbergs sjöfartsböcker. Om jag skulle skriva en liknande bok kommer den alltid att vara sämre, skrattar Karin Erlandsson.
Idén vilade väldigt länge.
– I något skede började jag fundera på mormor. Morfar var på havet och hon var hemma och snöt ungarna, lade nät och plockade äpplen. Äventyret kan vara lika stort hemma – och ibland kan det vara modigare att stanna.
Hon ville bland annat skriva om Ålands kristnande. Kapitlet om Ragnhild tog form. Foto: Nicklas Storbjörk
Kvinnornas och barnens perspektiv
Karin Erlandsson skrev ur kvinnornas och barnens perspektiv.
– Jag kunde inte bestämma mig för en särskild epok i Ålands historia. Därför valde jag tio olika epoker, från vikingatiden till nutiden.
Hon ville bland annat skriva om Ålands kristnande. Kapitlet om Ragnhild tog form. Ragnhild är en flicka, vars far Birger är en rik man i Jomala.
– Hans fru dör och i sorgen efter det bestämmer han sig för att bygga en kyrka för evigheten.
Ragnhild är kanske inte lika övertygad om kristendomens förtjänster.
– Hon tycker om sin pappa, och hon ser hur pappan mer och mer blir nedbruten av sorg och en slags demens. Men så länge han bygger sin kyrka är han klar i sinnet.
Karin Erlandssons man är kyrkomusiker i Jomala och han har nyckeln till kyrktornet. Foto: Nicklas Storbjörk
Svindlande perspektiv
Jomala kyrka sägs vara Finlands äldsta stenkyrka.
– Kyrkan är väldigt speciell. Att skriva fiktivt var tacksamt, för det finns ingen fastslagen teori om vem som byggde den och varför. Jag kunde laborera fritt.
I kyrkan finns det ett märkligt stenansikte på en pelare.
– Det är inte större än en hand. Man vet inte vem det är och varför det har gjorts. Placeringen är fullständigt märklig och de flesta besökare missar det.
Hennes man är kyrkomusiker i Jomala och han har nyckeln till kyrktornet. Hon har kunnat gå upp i tornet och göra research.
"Det är väldigt speciellt att lägga handen på stenar som någon har flyttat upp för trappan för så länge sedan. Det svindlar när man tänker på det."
– Det är väldigt speciellt att lägga handen på stenar som någon har flyttat upp för trappan för så länge sedan. Trappan är smal och trång och har alldeles nötta fotsteg. Det svindlar när man tänker på det.
Hon säger kyrkor på något sätt är det mest eviga vi har i vår kultur.
– Det finns så många årsringar i en kyrka. Och så ska det ju vara. De äldsta ringarna får man inte ofta syn på. När jag gått upp i tornet har jag tänkt: Okej, den här trappan har byggts för riktigt länge sen.
I kyrkan finns det ett märkligt stenansikte på en pelare. – Det är inte större än en hand. Man vet inte vem det är och varför det har gjorts. Placeringen är fullständigt märklig och de flesta besökare missar det. Foto: Nicklas Storbjörk
Hur ser du, som kristen, på händelserna när Åland kristnades?
– Jag tycker om att det har varit så pragmatiskt. Det var inte så att det bytte över en natt, att alla blev Jesusfans på direkten. Det var inte svartvitt, utan en glidande process. De tänkte väl att den här nya guden verkar också helt okej, men vi fortsätter med det gamla för säkerhets skull.
Du har bott på Åland i över tjugo år och har skrivit en bok heter Hem. Känner du dig som en ålänning?
– Ja, det gör jag. Jag vet inte hur en ålänning känner sig, men jag känner mig inte främmande här.
När känner du dig mest som en ålänning?
– När jag är tillsammans med mina barn, som är ålänningar – till exempel på skolavslutningar och högtider. Mina barn har aldrig har vetat om något annat. Jag älskar att fira högtider på Åland.
Saknar du Österbotten?
– Jag känner mig alltid hemma där jag kommer till Österbotten, till Nykarleby. Så är det. Men jag ska bo på Åland helt enkelt.
– Åland är ett frimärke: röda vägar och gullvivor och hav. Man blir förälskad i Åland. Men om man en gång börjat älska Österbotten, kommer kärleken alltid att bestå. Det är en djup kärlek. Det är leriga åkrar, medfarna lador och doften av mink.
"Man blir förälskad i Åland. Men om man en gång börjat älska Österbotten, kommer kärleken alltid att bestå. Det är en djup kärlek. Det är leriga åkrar, medfarna lador och doften av mink."
Det viktiga för henne kommer alltid att vara att skriva. Foto: Nicklas Storbjörk
Har din syn på dig själv förändrats efter att du har blivit en hyllad författare?
– Det är lätt att dras med i något slags bekräftelse av egot. Därför har blivit ännu viktigare för mig att verkligen inte tycka att min berömmelse är viktig.
Det viktiga för henne kommer alltid att vara att skriva.
– En dag då jag sitter och skriver hela dagen är så mycket bättre än allt annat som jag gör i den här branschen. Offentligheten är som en dag på ett nöjesfält. Det är roligt ibland, men jag skulle inte vilja leva på ett nöjesfält.
