De stod stilla i en bilkö när deras bil blev påkörd av en paketbil i hög fart. Smällen tog på den sida där hon satt och bilen blev skrot.
– Jag fick en smäll i ryggen och en disk sprack. Det var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag trodde jag skulle dö. Jag upplevde att Gud gav mig en chans till, säger Heidi Ahlö.
Olyckan påverkade henne djupt. Hon funderade mycket på hur hon ska ta tillvara livet och göra det bästa av att vara mamma och hustru.
– Det blev som en nystart när jag på riktigt började be att Guds vilja ska ske i våra liv.
Ett år senare kände hon och hennes man båda en stark kallelse att gå UMU:s lärjungaträningsskola.
– Det väckte också en massa reaktioner hos folk. Men den blev en vändpunkt för min man som fann den personliga gudsrelationen och inte längre var med av tradition.
Sedan olyckan har hon haft problem med ryggen.
– Ännu 2020 var det väldigt få nätter som min rygg inte värkte. Det var supertufft. Jag lade hela min kallelse, allt vad jag ville, på hyllan. Jag tänkte att snart kan jag inte kan gå mera. För varje steg jag tog gav en sån smärta, säger hon.
När hon idag ser tillbaka på fjolåret så kan hon känna en tacksamhet.
– Jag är tacksam över livet varje morgon jag vaknar upp. Nu har jag betydligt mindre värk och jag har också fått komma på en smärtrehabilitering. När livet stannar upp som det gjorde med krocken och smärtan så kan Gud tala genom det. Gud har kontroll, även de nätter när smärtan höll mig vaken. Tidigare har jag tagit det som självklart att jag kan gå, men nu är jag tacksam över förmågan. Fast livet stannar och upp inte blir som man tänkt sig så kan Gud använda det till att forma en.
Hon är klasslärare i botten men har senare utbildat sig till lösningsfokuserad terapeut och jobbar nu som terapeut för missbrukare och andra klienter, främst ungdomar och unga mammor.
– Jag möter människor, speciellt i missbruk, som tar till sitt missbruk när något hänt dem. Det blir så lätt att man skyller på livet. Jag tror vi alla har mött tuffa saker i livet. I svårigheterna kan man vända sig till Gud. Det håller alltid.
Heidi Ahlö är uppvuxen i Katternö i ett kristet hem. Söndagsskolan där mamma var lärare var en given programpunkt.
– I högstadiet började min bästis vara med det coola gänget så jag blev ganska ensam och hade det jobbigt. Då minns att jag frågade Gud var han är och hur jag ska be? Jag var i ett ganska smärtsamt brytningsskede mellan barnatron och en tro som håller.
Att tron håller upptäckte hon i skriftskolan.
– Den var väldigt viktig för mig. Efter skriftskolan började jag vara med i församlingens ungdomsarbete där jag fick den personliga tron och undervisning på en mera tilltalande nivå.
Efter nian träffade hon en pojke som inte kom från ett kristet hem. Åren de var tillsammans drogs hon bort från tron. Pojkvännen lyckade heller inte fylla det tomrum hon kände.
– Det kan ingen mänsklig kärlek fylla, bara Gud. Jag märkte att det var Gud jag längtade efter. Jag övergav aldrig tron men den fick heller ingen näring.
– Jag var också medveten om att jag gjort ett felval, så jag kände mig fördömd. Det fanns de som pekade finger när jag kom tillbaka.
Hon ser det som en möjlig orsak till att hon idag jobbar med missbrukare.
– Har man gjort ett felval så dömer man sig själv. Det behöver man ingen annan till. Då behöver man en öppen famn.
