Harry Månsus växte upp i Kaitsor, Vörå, på 40-talet. Han hörde inte till dem som skickades bort som krigsbarn, men kriget påverkade ändå hans barndom mycket.
– Jag tror att det präglat min själ mycket att växa upp bland kvinnor som arbetade dag och natt och hela tiden levde med ångest över vem som kommer att få nästa dödsbud.
Som ung hade han tänkt bli sjöman, men hamnade i stället i predikantskola i Vasa. När han gift sig flyttade han och frun Lea till Schweiz där hon jobbade på bank medan han studerade teologi i Zürich.
– Undervisningen om evangelierna blev en chock. I Österbotten delade man in människor i vi och dom. I Schweiz konfronterades jag med en Jesus som rörde sig i marginalerna.
Sedan tiden i Schweiz har han velat behålla den värme och hängivelse som han mötte i österbottniska kapell och mötestält, men samtidigt representera en Jesus som hade något att säga folk ute på stan en fredagskväll i Stockholm.
– Det sträcker sig ända till dem som i dag sitter på Mynttorget och demonstrerar för att rädda klimatet.
Hur gör du för att hålla hoppet vid liv?
– Jag har sagt hela livet att jag är troende till kanske 57 procent och tvivlar 43 procent. Tron är att våga lita på det vi kallar Gud, Jesus och Ande och ge sig hän åt det.
När han ser på skapelsen märker han att livet fotfarande är starkare än döden. Flyttfåglarna fortsätter göra sin långa resa till Norden varje vår, bygger bo och föder upp ungar.
– Skapelsen fungerar. Ska jag tro att Gud vill varenda människa som föds och att alla bär hans avbild, då är det helt omöjligt för mig att tro att Gud är så cynisk att människor fortsätter att födas när det är kört.
För honom handlar hoppet om att en dag i taget göra vad han kan och lita på att det finns någon som har ett större perspektiv.
– Sedan låter jag den högre makten ta hand om resten och jag får sova gott – trots att jag är del av världens brustenhet.
Men, inskärper han, det innebär att han ska leva ett hållbart liv för att inte göra Gud till medberoende.
– Jag tror att Gud vill alla människors väl, men jag kan inte be att han ska rädda oss ur det vi själva ställt till med.
Se verkligheten i vitögat
Månsus arbetade länge med tolvstegsmetoden och med Anonyma alkoholister och i sin senaste bok, Sången om livet, drar han paralleller mellan alkoholism och nutidsmänniskans beroende av konsumtion och fossila bränslen.
Precis som alkoholisterna bär vi på sorg, skuld och skam över att vi lämnar över en sådan här värld till våra barn och barnbarn.
– Jag vet från min tid i behandlingsteamet att inte en enda knarkare eller alkoholist hade gått hem nykter om vi inte gått in i det där landskapet med sorg, skuld, skam och rädsla och avmagnetiserat skulden och skammen så att de kunde se sitt livs verklighet i vitögat.
Det räcker inte att tala om att allt nog kommer att ordna sig – vi måste också vara ärliga med det liv vi levt.
– Vi måste våga se de skador vi tillfogat till exempel Stora barriärrevet. Det är en chock som ingen kan bära ensam, och det är därför vi behöver en rörelse av gemenskap.
I din senaste bok skriver du om Petrus som misslyckas djupt men ändå får en ny chans. Tror du att mänskligheten också får det?
– Jag har levt nära AA länge och sett att det är vid vägs ände som det nya börjar. Jag tycker det är så tragiskt med en alkoholist som supit bort företag och familj, men jag vet att när man ser verkligheten i vitögat och vågar be om hjälp finns det alltid hjälp att få.
