Jag kommer livligt ihåg vår femåring som lärt sig att spara och som hade bankkonto och bankbok. Hen ville köpa godis som kostade 80 penni och gick till banken och lyfte en mark. Köpte godiset och gick tillbaka till banken och satte in 20 penni. Hen hade lärt sig att spara.
När man växer upp kommer man säkert i ett läge där man vill göra ett inköp, men först måste man spara ihop pengarna via veckopeng och sommarjobb. Man sparar och slösar inte bort pengarna på småsaker. Man lär sig att planera och spara för sitt mål. Det är viktigt att lära sig ekonomiskt tänkande för det behövs senare i livet, när man vill hyra eller köpa bostad eller bil. Här gäller det igen att spara och inte slösa.
Ska man fortsätta att spara hela livet ut? Här blev jag starkt berörd av temat för andra söndagen efter pingst, ”förgängliga och oförgängliga skatter”. Där varnas jag för att fästa mig för mycket vid jordisk egendom. Mitt i förvaltandet av mina besparingar glömmer jag bort att jag inte får något av förmögenheten med mig in i evigheten. Trots varningen sparar jag för att klara av eventuella stora sjukhusutgifter eller för att trygga ålderdomen. Detta hindrar inte att jag kan hjälpa dem som inte har möjlighet att spara beroende på arbetslöshet, sjukdom eller något annat. Vårt socialskydd och våra församlingars diakonala verksamhet är nödvändig, men det finns plats för ett personligt engagemang för utsatta. Man kan också välja att månatligen stödja missionsverksamhet, Kyrkan utlandshjälp, Unicef, Röda Korset, Amnesty International och så vidare.
Det finns många aspekter på att spara och slösa. Det påminns vi om beträffande naturen och klimatet. Vi bör spara på naturens resurser för att kommande generationer ska kunna leva drägligt.
Lars-Runar Knuts är förtroendevald i Åbo svenska församling.
