Maria Zuglian var 17 år när hon åkte på kulturutbyte till Italien från Katedralskolan i Åbo. Där träffade hon Fabio.
– Vi hade inte samma trosgrund till en början så vår relation åkte berg- och dalbana. Vi gick en bibelskola tillsammans för att han skulle kolla upp den kristna tron. Samtidigt förstod vi att hans tro inte kan bygga på vår relation. Men han mötte Gud och hittade tron.
De kom till Australien 2005 som utsända missionärer från Missionskyrkan inom Mission Aviation Fellowship. Där bodde de i huvudsak bland ursprungsbefolkningen aboriginerna, i deras territorium Arnhemland i de norra delarna av landet.
– De västerlänningar som bor i Arnhemland representerar vanligtvis någon stödfunktion som ser till att samhället fungerar. Aboriginerna lever inte längre enligt sin traditionella livsstil utan de behöver den normala servicen. Där finns också två gruvor där vita gruvarbetare jobbar. De kommer dit för pengarnas skull.
Det finns ett talesätt att de vita som kommer till Arnhemland antingen är missionaries (missionärer), mercenaries (legosoldater, alltså folk som prioriterar förtjänst framför etik) eller misfits (missanpassade).
– Jag chockades över hur lite australierna visste om aboriginernas kultur. Också i gruvsamhällena i Arnhemland lever man som i två skilda världar som sällan möts.
Aboriginerna har hållit fast vid sin kultur och sina traditioner trots att de just nu lever i ett ingenmansland mellan den egna kulturen och den västerländska kulturen.
För en västerlänning är det oroligt svårt att förstå sig på aboriginernas kultur.
– Fast man fått en sak förklarad för sig flera gånger känns det ändå som om man inte begriper. Jag har fått ställa samma fråga många gånger och fortfarande är jag ingen expert. Samma gäller också i andra riktningen. Det går inte hem när man förklarat en sak för en aborigin en gång.
– Jag tvivlar på att det finns någon kultur som är så långt från den västerländska som deras.
Osäkert om skadan går att reparera
Vad gäller aboriginernas historia i Australien påminner den om indianernas i USA, men den ligger närmare i tiden. Historien är också det största hindret för dem som försöker hjälpa aboriginerna och nå fram till dem.
– Man vill inte komma ovanifrån och lägga ytterligare bördor på dem. Aboriginerna har en slags övertro på att vita människor alltid har rätt och att man inte får säga emot dem. Då är det inte lätt att komma underifrån. Men en ödmjuk inställning lyser igenom många klumpiga försök och klavertramp.
Maria Zuglian tror att det kommer att gå flera generationer innan skadan är reparerad, om den någonsin går att reparera.
– Alkohol, droger, självmord, incest, mord, familjevåld och barn som svälter när vuxna inte förstår att handskas med pengar och se till att det finns tillräckligt med mat är vanliga problem idag.
Språket försvårar också möjligheterna att nå aboriginerna. De talar sina egna språk och kan en knagglig engelska och saknar en djupare språkförståelse.
– Det är inte heller lätt att lära sig deras språk som har många olika dialekter. Fast de bor på samma område kan medlemmar av samma familj tala olika språk. Det finns mycket lite skriftliga resurser om språken, inga ordböcker, och de har ingen förståelse för grammatik. När vi kom till Arnhemland fanns inte en enda bibelöversättning på något av deras språk. Den första som kom ut för drygt tio år sedan är på kreol, en slags pidginengelska som visserligen talas av många i ett visst område, men som inte är ett traditionellt språk.
I förhållande till aboriginerna har kyrkan gjort både gott och ont.
– När boskapsägarna sköt ihjäl så många aboriginer de hann startade missionärer i Arnhemland missionsstationer där de kunde vara trygga. Men samtidigt kom de med piskan och ville bestämma hur de ska klä sig, vilket språk de ska tala och vad de ska tro.
Aboriginerna är animister som tror på onda andar och är drivna av fruktan för ondskan. Förbannelser och svart magi styr livet.
– Många tar med öppna armar emot Jesus. I en animistisk kultur är andligheten varken främmande eller skrämmande. Tvärtom, de är glada över att få ytterligare en ande som är på deras sida. Men det är inte vad Bibeln lär.
De som börjar vandringen enbart med Jesus möter motstånd och blir utstötta då de väljer att inte längre delta i de animistiska ceremonierna.
– Men jag imponeras av hur stark och bärande tro de har, speciellt kvinnorna. De lever under svåra förhållanden, utan hopp om att det blir bättre i framtiden, i situationer som skulle få de mest andliga västerlänningar att misströsta. Ändå kan de vara närvarande i det svåra och ha en frid och trygghet i att Gud bär dem och förser dem med nästa mål mat.
Oförmågan säga nej till vita utnyttjas
Aboriginerna har en mycket dålig förståelse för hur det västerländska systemet fungerar. Det finns skolor för barnen, men en väldigt låg procent av dem går i skola.
– Lyckas en ung aborigin mot förmodan få en utbildning är det väldigt dåligt med jobb i Arnhemland. De måste flytta till stan, långt bort från familjen som är en otroligt viktig del i deras liv. I stan finns också alkohol och andra frestelser. Det är väldigt komplicerat.
Också i territoriet Arnhemland finns alkoholproblem. Alkoholen har kommit dit med gruvarbetarna.
– De mindre samhällena är alkoholfria medan det i närheten av de större finns otroligt stora alkoholproblem. Det smugglas också in droger. Det är ett väldigt dysfunktionellt samhälle.
När de vita ville öppna gruvor och gruvarbetarna ville ha alkohol försökte aboriginernas klanäldste säga ifrån.
– De sade att det inte är bra för folket. Men ingen lyssnade på dem. Aboriginernas oförmåga att säga nej till vita utnyttjas.
Maria Zuglian säger att aboriginerna hamnat i en identitetskris.
– För aboriginerna finns det tyvärr ingen återvändo till det som en gång varit. Mycket har försökts, och allt har misslyckats. Ett av målen med missionsarbetet är att lyfta aboriginerna ur misären. Jag tror att den enda lösningen är att hitta en ny identitet, och den enda hållbara finns i Kristus.
Återvände för stålbehandling
Medan Fabio arbetade som missionsflygare var Maria tidvis hemma med barnen och försökte lära känna andra mammor med barn. Tidvis jobbade hon som hälsovårdare och med församlingen.
– Jag försökte främst skapa personliga relationer och hjälpa människor, främst kvinnor, att hitta den personliga identiteten i Kristus utan att komma uppifrån som den vita människan som vet allt.
För två år sedan behövde hon strålbehandling och kom till Finland med barnen. Tanken var att de skulle återvända efter fyra månader.
– I Australien flög jag in till Darwin varannan vecka för cellgiftsbehandling. Men dagliga strålningsbehandlingar lyckas inte på det sättet.
Under tiden blev Fabio utan jobb då organisationen han jobbade för miste sitt kontrakt med staten. Han hade tagit en paus från missionen och börjat jobba med att integrera aboriginerna i arbetslivet. Han följde efter till Finland och idag bor familjen i Vasa.
– Våra barn är bushbarn och det var inte lätt för dem att plötsligt slungas in i det finländska samhället.
Hon upplever nu Australien som en stängd dörr.
– Nu vill vi bara återvända för att ta farväl. Men den resan har ännu inte blivit av på grund av coronan.
Nu vikarierar Maria som diakon i Vasa svenska församling och Fabio har fått jobb på en byggfirma.
– Det ser vi som ett Guds ingripande. Det är inte lätt för en utlänning som varken kan språket eller har rätt utbildning att få jobb i Finland. Vi visste det är omöjligt att få jobb inom flygbranschen.
Håller att klättra med
Hon jämför vandringen med Gud som att klättra i berg. Då behövs säkerhetsutrustning som sele och rep.
– Jag kommer ju från en kristen familj så jag har känt till utrustningen sedan jag var barn. Men att jag vet om Gud gör mig inte till kristen. Det krävs att jag sätter på mig utrustningen och litar på den så mycket att jag vågar börja klättra. Det kan vara jobbigt och jag kan tappa greppet ibland. Men repet, Jesus, håller. Ju längre jag klättrat och ju fler gånger repet hindrat att jag faller i avgrunden desto större blir min tro.
Hon kunde ha tappat greppet när hon fick cancer.
– Men då upplevde jag väldigt starkt att tron och Guds löften höll. Det jobbiga var inte rädslan för döden eller att livet skulle bli kortare än förväntat. Det var tanken på att barnen skulle bli utan sin mamma.
Hon är trygg i att varken slumpen eller statistiken bestämmer över liv och död. Det gör Gud.
– Vi citerar ofta Rom 8:28 där det står att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa, men sällan de följande verserna där det talas om att Gud utvalt oss till att formas efter sin sons bild. Det är ju det som är det bästa. Jag tror att Gud tillåter ganska mycket i våra liv som tjänar det syftet. Min önskan är att mitt liv skulle formas efter Jesus, förhärliga och tjäna Gud. På sätt eller annat, genom liv eller död.
Behandlingarna är nu avslutade. Tiden utvisar om cancern kommer tillbaka eller inte.
– Statistiskt sett är det kanske inte jätteljust, men man vet inte vilken grupp man tillhör. Och det är just där som tron på Gud bär. Jag tror det tar fem år innan jag kan bli friskförklarad och jag har bestämt mig för att inte leva i ständig rädsla för att den ska komma tillbaka.
