Det är en konst att skapa ömsesidighet i mellanmänskliga relationer. Vi ställer ofta frågor men lyssnar inte på svar. Att stanna upp och lyssna på en annan person är ibland svårt. Synen på våra medmänniskor har dessutom ändrats radikalt under det gånga året: varje människa kan ses som ett hot mot vår hälsa, och därför har vi lärt oss att undvika fysiska kontakter.
Trots undantagsförhållanden har vi möjlighet att bli sedda och hörda på onlinemöten som de flesta dagligen deltar i. Mötet med andra sker dock på specifika villkor. Om man kommer ihåg att knäppa på kameran och mikrofonen kan man interagera med andra. I detta fall handlar interaktion om att svara på frågor som ställts.
Jag tror att vi människor har behov av att bli sedda och hörda på ett djupare plan. Varje människa behöver känna sig bekräftad. Oavsett i vilken form som mötet med en annan människa sker, ska vi se till att bekräfta hen och hens behov. Även ett digitalt möte får en annan dimension när vi på riktigt stannar upp och ger av vår egen tid. Att bekräfta den andra innebär att dela liv med varandra för en liten stund. De ord som vi hör Paulus säga till de första kristna är fortfarande giltiga: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.”
Vi ska inte ha för höga ambitioner i och med att våra vardagsrutiner har rubbats på grund av pandemin. Eftersom hela tillvaron har vänts upp och ner, finns det många frågor som förblir obesvarade, och många problem som förblir olösta. Vi får ändå öva oss i att möta varandra på nya sätt. Ömsesidighet i ett mellanmänskligt möte handlar om viljan att kliva in i någon annans skor. Det innebär också viljan att bekräfta någon för deras känslouttryck. Att dela liv med varandra är inte inhiberat.
