Louise Häggström jobbar som informatör i Johannes församling mitt i Helsingfors. Hon älskar stan, och är i allra högsta grad urban. Men hon gillar landet också. Hon växte upp i Staraby, cirka fyra kilometer utanför Jakobstad.
– Det är en by med femtio personer ungefär. Vi har inte ens en kiosk! En anslagstavla har vi, och en enda gatlampa när man kör in i byn.
Hon är sladdbarn, rejält yngre än sina tre systrar. Som barn cyklade hon runt i byn och lekte häst med sin bästa kompis. Hennes föräldrar hade ett litet jordbruk.
– Mitt första sommarjobb var att plasta balar, jag fick tjugo cent per bal.
– Min mamma sa att hon inte skulle ha en bonde, men de var ju så kära! De kompromissade och kom överens om att hon inte behövde göra ladugårdsjobb. Och så blev det.
När Louise var sjutton och skulle flytta hemifrån för att gå Fria kristliga folkhögskolan i Vasa insjuknade hennes pappa i prostatacancer.
Jag minns att jag fick veta att han var sjuk på första sommarlovsdagen.
– Jag minns att jag fick veta att han var sjuk på första sommarlovsdagen.
Hon funderade mycket på hur hon skulle kunna åka iväg.
– Åk! sa pappa. Han försökte också säga att det är en hög procent som överlever prostatacancer.
Men oddsen i hans fall var dåliga. Sjukdomen var så långt hunnen att det bara var bromsmediciner som gällde. Men de hoppades ändå in i det sista. Följande sommar dog han.
– Jag minns att min syster sa när han dött: ”Ja, man får vara arg på Gud.” Och det får man! Det tål han. Man måste inte säga att det var meningen så här.
Hurdan var din pappa?
– Han var snäll, högljudd. Om man tappade bort honom i en affär så var det bara att lyssna lite så hittade man honom ganska snabbt. Han var social, rolig, ganska gubbig, säger hon med mycket värme.
– Och när han blev arg blev han väldigt arg.
– Jag ser mycket av hans sidor i mig själv. Och jag vill vara som han, känna många människor, få dem att skratta så att allt känns härligt. Jag är stolt över att vara som han.
Hon har många fina och konkreta minnen. Speciellt en körresa till Tyskland som blev Louise och hennes pappas gemensamma upplevelse.
– Han var inte en speciellt begåvad sångare, men helt okej, och den här kören var kanske lite för avancerad för honom. Men han ville vara med för att de åkte på resor och för den sociala biten. Man borde bli mera sådan!
Om jag sjöng i kör sa han: Oj så fint du sjunger, ”dootro miin”!
Han var en stöttande pappa som såg och bekräftade henne.
– Om jag sjöng i kör sa han: Oj så fint du sjunger, ”dootro miin”! Du borde få ta sånglektioner. Och så köpte han ett notställ till mig.
Hon saknar honom mycket.
– Saknaden är inte lika påtaglig eller daglig längre. Men vissa stunder känner jag: Nu gör det ont.
Hon sörjer över att han inte fick se henne ta studenten och vara med när hon gifte sig.
– Och alltid när jag åstadkommit något vill jag visa det för honom, säga: Titta pappa vad jag har gjort! Och jag vet att han skulle säga ”Oj vad fint!” och berätta för sina vänner om mig.
Behovet av bekräftelse är något Louise pratar om, utan fasader och förskönanden.
– När jag tänker efter är det kanske bekräftelse jag nu söker i andra, i min chef, min man och mina vänner.
Hon berättar med en stor portion självdistans att hon ända sedan hon var liten har väntat en aning på att ”bli upptäckt”.
– Jag kunde till exempel gå på stan och tralla lite, och så skulle någon från en talangshow komma fram och säga: Du är ju fantastisk, du går direkt till final!
Var ligger egenvärdet om vi lever på att få beröm?
Hon tycker att det är komplicerat att hon själv och så många av oss lider av ett duktighetssyndrom där vi vill göra så extremt bra ifrån oss och sedan invänta applåderna.
– Var ligger egenvärdet om vi lever på att få beröm? Man är så svag. Varför är man sån?
Hon erkänner att hon utvecklat ett eget unikt bekräftelsesystem.
– Jag har ett dokument på datorn som heter ”Komplimanger och dylikt”. Om någon i jobbet exempelvis mejlat till mig: ”Det har varit ett sant nöje att samarbeta med dig”, då skriver jag in det med datum och namn. Om det gått lång tid som jag inte fått något beröm kan jag gå tillbaka till mitt dokument. Det är ju lite sorgligt, säger hon roat.
Vad tror du Gud tänker när han ser ditt behov av bekräftelse?
– Om Gud har skapat allt, också mig, så förstår han ju. Jag tror han tänker: Nu håller hon på igen, och det är okej! Allt är som vanligt på lilla jorden.
Louise är utbildad journalist och att börja jobba i en församling kändes inte helt okomplicerat. På fester har hon inte ropat ut först av alla var hon jobbar.
– Jag vill inte placeras i ett fack: Ahaa, du är sån! Det kan kännas jobbigt att tillskrivas en massa åsikter.
En del fördomar har hon stött på, men mycket handlar det också om vad hon föreställer sig att människor tänker om en troende.
– Men det finns många fördomar, mot laestadianer till exempel. Jag kommer ihåg att ett par av mina studiekompisar diskuterade laestadianer och sa att ”de har ju inte tv”, och annat i den stilen. Då sa jag att jag känner en massa laestadianer, och att de har tv, och att min pojkvän är uppvuxen inom laestadianismen. ”Oj förlåt!” sa de.
– Det blir så pinsamt för alla inblandade i en sådan här situation. Jag är en person som vill att allt ska gå smidigt och att alla ska må bra.
Hon har blivit mer feministisk med åren, och hon funderar mycket på och läser om varför Gud används mot homosexualitet, något hon inte kan omfatta.
– Jag har blivit allt mer liberal, och också säkrare i mina åsikter. Samtidigt kan jag också säga: Du tänker helt annorlunda än jag, men jag ser varifrån det kommer. Jag försöker tugga det andra anser, sedan säger jag kanske: Jag vill inte ha det, men du får ha det.
Hon uppskattar att få jobba i en församling med många kontraster.
– Johannes församling har en högkyrklig profil, finns mitt i stan, värderar traditioner, men är ändå framåt och i tiden…
Har din tro förändrats av att du jobbat i församling?
– Nej, min tro har varken blivit bättre eller sämre. Men jag har lärt mig mer om kyrkoåret!
Som många andra tänkte hon tidigare att de som jobbar i församling är lite mer ädla.
– Men alla är vanliga, och det är jätteskönt. Till och med präster är otroligt vanliga … och speciella, tillägger hon och ler.
