Varje skede av livet är en förberedelse för nästa. När vi växer sker ett avsked till det föregående, och om allt går bra går vi in välberedda att leva i nästa skede. Allt har sin tid. Attväxa och mogna.
Nutidsmänniskan har ett motto som inte riktigt passar in med temat ”Allt har sin tid”. Hennes melodi är ”Allt nu och genast”, inget väntande här inte. Tålamod och långsamt tempo är inte gångbart. När allt ska upplevas genast och nu, så är det inte konstig att människor går sönder. Jag anar mig till att livstempot kommer att förstöra flera människors liv än många krig och sjukdomar. Att dra ner på livsrytmen kommer att bli nödvändigt om människan vill överleva och ha en framtid.
En livsstil som bryter ner behöver få en motpol. En motpol som både är nära och meningsfull. I mitt eget sökande efter svar på meningsfullhet och livsinnehåll har jag kommit att läsa om ökenfäders och kyrkofäders liv. Gemensamt för dem är längtan efter ett liv i gemenskap Gud. Deras exempel visar på en annan väg till meningsfullhet. Att dra sig tillbaka, att umgås med Gud i bön, och genom samtal med andra växa till insikt om Gud och sig själv.
Att gå in i sin kammare är det bästa rådet för att stanna upp. Bön behöver få sin plats och måste få ta sin tid. Varför vågar vi inte tala om det som är livsnerven och hjärtat i kyrkan och den kristnes liv? Svaret anar jag är krasst: det som man inte har efterenhet av är svårt att dela med sig av. Var ta tid att dra sig tillbaka med fulla almanackor?
”Får allt ha sin tid?” är min fråga, när ska vi ha tid till att mogna när allt ska ske i högre tempo? Gud hade nog aldrig tänkt att vi skulle behöva gigafart genom livet. Han har gett allt sin tid. Att vara barn, att leva ungdomsliv och vuxenliv, med alla utmaningar, och pensionärstid med åldrande. Vi behöver alla dessa åldrar för att växa och mogna och arbeta med frågan: Vem är jag och vem är Gud?
