Jag satt på en föreläsning för några månader sedan där föreläsaren visade upp en bild med olika värderingar. Vi fick i uppgift att fundera på vilka tre egenskaper vi ansåg extra viktiga för oss. Det fanns många otroligt fina och bra ord att välja mellan. Men mina ögon hittade genast ett av de ord som kommit att betyda mycket för mig: ordet mod.
Det är modigt att våga förlåta, det är modigt att våga visa hur man egentligen känner, det är modigt att våga uppmuntra och stötta någon annan, det är modigt att uttrycka vad någon betyder för dig, det är modigt att be om hjälp och att ta emot hjälp, det är modigt att ibland vara tyst fast allting inuti en skriker efter att få sista ordet, det är modigt att våga tala när man känner att man egentligen inte vill, det är modigt att stå upp för det man tänker att är rätt, det är modigt att möta sina egna skuggsidor men också att erkänna vad man är briljant på, det är modigt att erkänna att man hade fel eller gick för långt, det är modigt att våga erkänna var man befinner sig i livet istället för att bara berätta om var man önskar att man befann sig.
Mod är att våga leva med ett sårbart hjärta i en värld där vårt hjärta ibland kommer att brista. Mod är att våga fortsätta livets resa utan bitterhet, trots att livet inte alltid blir vad vi hade hoppats. Mod är att våga hoppas igen. Att välja ett modigt liv, är en livslång resa.
Jesus blev sårbar för oss, han kom till vår värld och blev ett litet barn som behövde förlita sig på den gemenskap som fanns runtomkring honom. Han gav oss sig själv – det mest sårbara någon kan göra. Att bli mer lik honom är att leva ett liv där vi vågar låta människor i vårt liv se vem vi verkligen är bakom våra murar och filter.
Edith Kortekangas studerar till socialarbetare.
