Det började med livlig liten pojke som upplevde sin första fylla en nyårsafton i östra Helsingfors.
– Det hände något i mig, jag började jaga efter den känslan jag fick då.
Johan Ekroth var sex år. Han växte upp med äldre kompisar och bröder, gjorde allt som de gjorde, kämpade för att vara en i gänget. Av dem var det lätt att få alkohol.
Han hade ett helt vanligt hem: mamma och pappa, mat på bordet, värme.
– Det syntes inte någon alkohol eller något missbruk där. Jag har alltid sagt att jag haft ett bra hem och att allt varit okej.
I efterhand, när han arbetat med sig själv, har han ändå funderat: Var det så? Han minns hur hans pappa brukade skjutsa honom på cykel till och från daghemmet, sommar som vinter, men han kommer inte ihåg att de skulle ha pratat om saker hemma. Nu är det ett och ett halvt år sedan hans pappa dog. De brukade träffas nu och då över en kaffe, men de pratade inte om det förflutna. Bara en gång frågade pappan: Borde jag ha pratat mera med dig när du var liten?
– Han såg hur en liten pojke hamnade i ett sådant liv där ingen borde hamna.
Den pojken var social och omtyckt bland kompisarna. Och så hade han fotbollen. Johan var två år när han första gången steg på planen tillsammans med sin äldre bror och snart ägnade han timmar varje dag åt att spela.
– Till 99,9 procent har fotbollen räddat mitt liv. Resten kommer uppifrån.
I 34 år missbrukade Johan Ekroth alkohol; de sista 20 åren gick det knappt fem dygn utan att han drack. Men till slut började hans kropp signalera att den höll på att ge upp.
Han räknar sitt nya liv från en intensivvårdsavdelning sommaren 2014.
Lite under fyra månader senare stod han på fotbollsplanen igen. Han bodde i ett halvvägshus. Han hade tak över huvudet och fick 150 euro i månaden. Det var inte mycket att börja bygga upp ett liv med.
– Jag hörde om en plats dit man kunde gå och söka hjälp.
Han gick till diakonimottagningen i Matteus församling för att fråga efter ekonomiskt stöd. Istället träffade han en människa som skulle komma att bli viktig: församlingens diakonissa Cecilia Forsén.
– Det var otroligt hur hon bemötte mig som en människa. Hon var den första som jag kunde öppna mig för.
Hon frågade om han ville komma med och göra frivilligarbete i församlingen.
– Då satte jag nog upp händerna och sa: ”Jag vet inte, jag är inte hemskt troende.”
Men han ville hjälpa andra; han kom ihåg hur det varit att se de gamla människor som låg på hans avdelningen på sjukhuset.
– Jag var väldigt besviken på mig själv när jag inte kunde hjälpa dem.
Cecilia Forsén föreslog också att han skulle gå en utbildning för erfarenhetsexperter. Sedan han gick utbildningen har han jobbat inom missbrukarvård, hållit lågtröskelmottagning och föreläst.
"Då satte jag nog upp händerna och sa: ”jag vet inte, jag är inte hemskt troende”."
Det har inte känts svårt att stå upp och berättat sin historia.
– På något sätt tänker jag inte ens på mig själv, utan på vad en människa kan få ut av det, säger han.
Johan Ekroth är tillbaka i hemtrakterna östra Helsingfors, han har ett eget hem i Nordsjö sedan år 2015. Han har också gått en idrottsledarutbildning, spelar fotboll i fem olika lag och tränar med unga och äldre.
Han är nykter alkoholist, men sjukdomen blir han aldrig av med. Skadorna på hans lever skulle vara permanenta.
– Fast jag fick meddelande att jag inte längre har levercirros, vilket är ett under.
Läs hela intervjun med Johan Ekroth i Kyrkpressen som utkommer 4 februari.
Johan Ekroth och Cecilia Forsén gästar Matteus församlings strömmade kvällsgudstjänst söndag 31.1.
Kom i kontakt med Johan via hans webbsida johanekroth.com.
