Gunilla Asplund har bott hela livet i Kvevlax – med undantag för studieåren i Åbo – och varit aktiv församlingsmedlem lika länge.
– Man kan säga att jag har växt upp med församlingen, den har varit mitt andra hem från tidig barndom.
Som barn betydde församlingsverksamheten söndagsskola och junior. På 70-talet var församlingens ungdomsgrupp mycket aktiv.
Som vuxen tog hon sig an uppdraget att hålla söndagsskolan och gjorde det i nästan 20 år.
– Men sedan har söndagsskolan nästan helt och hållet försvunnit.
Gunilla Asplund konstaterar att mycket är annorlunda i den verklighet som församlingen lever med idag – men hon tänker inte vara en sådan person som säger ”allt var bättre förr”.
– Jag förstår ju att familjerna vill ha sina lediga söndagsförmiddagar. Det är församlingens stora utmaning, att nå ut till familjerna och människor mitt i livet.
Hon sitter med i församlingsrådet och har gjort det flera perioder. Det är intressant att få en inblick i församlingens verksamhet från den sidan.
– Jag tycker det är roligt att följa med vad som händer. Men svåra beslut är ju alltid svåra att fatta.
Hon tänker att församlingen behöver människor av olika slag: de som tittar på siffrorna, de som kan juridiken och de som tycker verksamheten är det intressanta.
För Gunilla Asplund betyder tron en grundtrygghet. Den ger ro när det är oroligt, i en själv, i omgivningen och i omvärlden. Ibland när hon går på morgonpromenader brukar hon göra dem till en slags bönevandring: hon går i skogen och går igenom familjen och släkten och församlingen.
– Det har känts som en bra start på dagen att få gå där.
Hon gick i pension från sitt jobb som tandläkare i augusti förra året och försöker nu hitta sin ”pensionärsplats”. Några gånger har hon varit med och hjälpt till i församlingens föräldra-barngrupp.
– Det är väldigt roligt. Många av mammorna är i ålder med mitt yngsta barn, så jag är som en mommo där.
Hon tycker om att se att de vill samlas där, sjunga sånger – att församlingens utrymmen blir en plats dit de unga familjerna vet att de kan gå.
Det hon annars uppskattat mest hittills i sin pensionärstillvaro är att vara utomhus i dagsljus under vintern.
– Det har jag verkligen njutit av, att vara och skida på dagtid och gå på långa promenader.
Hon har inte ännu gjort upp så mycket planer för vad hon vill hitta på när vardagen blir mindre begränsad av coronapandemin. Något som hängt med genom åren är musiken.
– Kyrkokören har jag sjungit i sedan jag var 13 år.
– Det heter ju att körsångare mår bra. Det ligger nog någonting i det.
Att få musiken att klinga tillsammans ger resonans i något inuti en också.
– Och så brukar vi åka på längre och kortare resor. Det är alltid intressant att ha något större projekt mellan varven.
Hon nämner den nordiska kyrkosångsfesten som en häftig upplevelse och något hon gärna gör igen.
När vi når det nya normala efter coronapandemin tänker Gunilla Asplund att det blir att starta om också för församlingen – att översätta det distansverksamhet och engagemang på digitala plattformar tillbaka till den fysiska verksamheten.
– Men det har varit väldigt intressant och fascinerande att se hur många som följt med de här streamade gudstjänsterna. Inte vet man ju hur många minuter de ser förstås, men det har i alla fall varit flera hundra personer också en helt vanlig söndag – och över tusen när det varit något speciellt. Det är glädjande.
Gunilla Asplund
Bor i Västerhankmo.
Har jobbat som tandläkare.
Firar i sommar fyrtio års bröllopsdag med sin man, har tre barn och tre barnbarn.
Intressen: sång och musik, att vara ute på villan och i naturen.
