Redan i början av Frank och Tua Mäenpääs äktenskap levde Frank dubbelliv med förhållanden vid sidan om.
– Det började ganska smått men slutade med att jag kunde ha flera olika förhållanden som pågick samtidigt. Mitt beteende var maniskt, med ständiga förförelser och erövringar. Då jag väl hade fått någon på kroken var det bästa över för min del. Samtidigt fick jag aldrig nog, berättar Frank Mäenpää.
Det här pågick i nio år. Han blev avslöjad av Tua flera gånger, men förmådde inte sluta.
– Jag kunde inte själv se mitt problem, utan kom hela tiden med bortförklaringar och skyllde på alla möjliga utomstående faktorer, säger han.
Han klarade inte heller av att aktivt avsluta något av sina förhållanden, utan betedde sig i stället på ett sådant sätt att förhållandena förr eller senare tog slut.
Tänkte begära skilsmässa
Under en av Frank Mäenpääs arbetsresor ringde Tua och konfronterade honom. Det var i november 2008.
– Hon sa att hon flyttar ut. Jag kom hem från resan till ett tomt hus, säger Frank.
Tua Mäenpää konstaterar att vardagen i det skedet var full av gräl. Hon orkade knappt bry sig om vad som hände i omvärlden eftersom alla krafter gick åt till att försöka få varje dag att fungera.
– Det var inte enbart förhållandena. Också de beteendesymptom som Frank hade på grund av dubbellivet gjorde det jobbigt att vara tillsammans med honom. Jag mådde dåligt och började få självdestruktiva tankar, berättar hon.
Ett avgörande för Tuas del inträffade då en närstående visade omsorg om henne.
– Då brast det för mig och jag berättade för henne om hur vi hade det. Så småningom vågade jag berätta för allt fler och valde att ta emot hjälp.
I det skedet hade paret precis flyttat in i sitt nybyggda hus. Frank Mäenpää hade arbetat hårt med att få huset färdigt, samtidigt som han levde dubbelliv. Hans plan var att flytta ut och låta Tua och barnen bo i huset, i ett förvridet försök att kompensera för sitt beteende.
I stället blev det alltså Tua Mäenpää som flyttade.
– Först var mitt mål att vi småningom skulle kunna flytta ihop igen, eftersom jag fortfarande kände kärlek för Frank. Till sist tappade jag ändå hoppet om att vi någonsin skulle få det att fungera. Jag visste att jag inte kunde leva med den person han då var, och jag var på väg att begära skilsmässa för att visa att jag verkligen menade allvar.
Bara några dagar innan Tua hade tänkt hämta skilsmässopappren kom Frank Mäenpää till en vändpunkt.
– Jag kapitulerade och erkände för mig själv att jag faktiskt hade problem. Jag såg på mitt liv och visste att det inte var ett kristet eller sunt liv jag levde. I det skedet utgick jag från att vårt äktenskap var över. Jag förstod att jag inte kunde kräva eller förvänta mig någonting alls av Tua. Samtidigt ville jag be om förlåtelse för den skada jag gjort, så jag ringde henne, berättar Frank Mäenpää.
Under åren som gått hade Tua förlorat tilltron till Frank.
– Det hade varit alldeles för mycket lögner. Då han ringde kände jag ändå att han menade allvar och det tände ett hopp inom mig, minns Tua Mäenpää.
Lång väg till förlåtelse
Frank och Tua Mäenpää levde som särbor i ytterligare ungefär ett halvt år. De sökte hjälp på flera olika sätt.
– Vi gick till en psykolog, till familjerådgivningen och till vår församlings själavårdare. Vi har varit med i samtalsgrupper som varit till stor hjälp i processen. Dessutom var det många som hjälpte och bad för oss, berättar Tua.
Paret fick också hjälp på en missbrukarklinik i Sverige. Franks missbruk kategoriserades som förförelse och erövring. En känsla av ensamhet och utanförskap hos honom hade utvecklats till ett beroende, där han hela tiden behövde få den bekräftande kicken av att han var älskad. Idag förstår Frank att han är fullt ansvarig för sitt missbruk. Tack vare vården och samtalsstödet fick paret verktyg som hjälpte dem att våga satsa på sitt förhållande, men förlåtelsen blev en lång och krävande process som skedde stegvis.
– Jag kände att Frank ville vända om, men inuti mig själv fanns bara tomhet. Med mina ord sa jag att jag förlät honom, men jag kände ingen glädje. Jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig att förlåta eftersom jag inte klarade det själv, berättar Tua Mäenpää.
Förlåtelsen var inte ett enda paket, utan det kom ofta upp nya saker från det förgångna som paret var tvungna att arbeta sig igenom. Också de äldsta barnen har varit involverade. Alla har fått bearbeta hur de upplevt separationen och händelserna i samband med den.
– Det behövdes ungefär fem år innan jag helt kunde känna att jag litade på Frank igen och att jag faktiskt hade förlåtit honom, säger Tua Mäenpää.
Medan processen pågick behövde hon konkreta bevis på att Frank var pålitlig. Hon ville till exempel att han skulle vara hemma från jobbet kvart över fem, och om det inte lyckades skulle han i stället ringa henne. Tidigare hade hon inte kunnat räkna med något sådant.
Tacksamma för vad de har idag
Medan det svåraste för Tua Mäenpääs del var att kunna förlåta och känna ny tillit kämpade Frank Mäenpää i stället med skammen. Han konstaterar att med förlåtelse följer också upprättelse, men han kan fortfarande känna skam i möten med vissa människor som vet hur han har levt.
– Jag märker på orden och kroppsspråket att en del ännu kan se nedlåtande på mig, men de flesta har bemött mig med en förlåtande attityd, säger han.
En viktig insikt för hans del har varit att det framför allt är Gud, inte människor, som upprättar. Ett bibelord som följt honom är det om att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Det har hjälp honom att prioritera.
– Jag kan inte låta mitt inre helande vara beroende av hur alla bemöter mig, utan helandet och upprättelsen kommer från Gud. Samtidigt kommer det som jag har gjort aldrig att försvinna helt, utan jag bär det med mig som ett ärr och en påminnelse om Guds nåd.
Idag är Frank och Tua Mäenpää nöjda och trygga i sin relation till varandra.
– Skillnaden är enorm jämfört med hur det var förr. Idag har vår vardag ett lugn. Det finns trygghet, respekt och humor. Vi hjälps åt och vi kan drömma om och planera framtiden tillsammans. Då det var som värst bara skakade och rasade allt runtomkring mig, men idag känner jag nästan tacksamhet över det som hände, eftersom det ledde till det vi har idag, säger Tua Mäenpää
Också Frank Mäenpää betonar tryggheten.
– Här har jag en plats som är min, där jag får känna mig viktig. Egentligen hade jag ju det också tidigare, men då förstod jag inte att värdera den, säger han.
Att släppa stoltheten och be om hjälp
De första åren då förhållandet skulle byggas upp var många gånger svåra, men idag upplever paret Mäenpää att de har bearbetat det skedda färdigt. Därmed inte sagt att de aldrig skulle irritera sig på varandra eller ställas inför problem. Med de erfarenheter de har vet de ändå att de kan övervinna saker tillsammans. De har också lärt känna sig själva i processen, vet vem de är och varför de reagerar som de gör.
– Vi känner att vi har verktyg för att kunna hantera olika slags problem. I början hade vi bokat in stunder varje vecka där vi fick vara ostörda och kunde diskutera saker på djupet. Då den ena talade fick den andra inte avbryta. Vi brukar fortfarande planera in när vi ska diskutera jobbiga frågor, i stället för att bara slänga dem ur oss direkt, berättar de.
Frank och Tua Mäenpää pekar på några faktorer som var avgörande för att deras relation skulle bestå.
– Om vi inte hade bett om hjälp skulle vår relation inte ha gått att rädda. Utan villigheten att förändras och göra saker annorlunda hade det heller inte gått. Vi har dessutom vänt oss mycket till Gud och upplever att han har hjälpt oss, säger de.
Frank Mäenpää konstaterar att de gått med på att berätta sin historia för att inge hopp och uppmuntra andra att kämpa för sina relationer. Till par med olika slag av svårigheter är deras första och kanske viktigaste uppmaning att berätta, ta emot hjälp och släppa stoltheten.
– Dessutom behöver man visa tilltro till förhållandet och till den andra, inte misstro – och inte försöka lösa för stora bitar i taget. Det som pågått länge tar också länge att reda upp, fortsätter Frank.
Tua poängterar att hon fått mycket tröst och upplevt konkret omsorg från Gud. Det har till exempel yttrat sig i att närstående många gånger dykt upp oombedda precis då hon mått som sämst och känt att hon inte skulle klara sig genom dagen på egen hand.
– Du är inte ensam. Herren går med dig, också fast du inte känner honom ännu, säger hon.
