I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

Bördan väger mindre när man är två

diakoni.

I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen.

17.9.2020 kl. 15:20

Vi viker in på en stig, klättrar upp för en sluttning. Vi är omgivna av höga tallar. Här, i skogen, mår Nina Lindfors bra. Det är också här hon promenerar tillsammans med församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg, som blivit hennes viktigaste stöd då livet varit som mörkast.

I tio år har Nina Lindfors levt i en utdragen kris. På grund av svåra livsomständigheter hamnade hon i ekonomiskt trångmål och ansökte om skuldsanering. Flera gånger fick hon ett nej – hon arbetar som fotograf och hennes inkomster är så oregelbundna att skuldsanering inte var en möjlighet förrän hon gick i pension. För två år sedan kom äntligen det besked hon längtat efter: hon fick treårig skuldsanering.

– Nu har jag klarat två år med väldigt lite pengar och har ett år kvar. Sedan får jag ta emot hela min pension. Allt det som varit är putsat och borta.

I många år kände hon skam över att det gick som det gick.

– Alltid när det blev fredag kväll kunde jag pusta ut: två dagar utan räkningar och utmätningsbrev. Jag fick vila från fredag kväll till måndag morgon.

När hon först fick nej från skuldsaneringen kände hon skam. Var hon så dålig att hon inte ens kunde få skuldsanering?

– Och när jag sedan blev pensionerad och fick en ny tid till skuldrådgivaren fick jag träffa en så otroligt fin rådgivare. Hon sa: Menar du allvar? Det här kommer inte att bli lätt. Och jag sa: Absolut.

– Jag berättade också för henne om skammen jag kände, och genast när jag fått det ur mig kändes det bättre.

Medan hon kämpade med sin skuldbörda och indrivningsbrev nådde flyktingvågen Finland. Nina Lindfors engagerade sig, skaffade jurister och arbetsplatser till flyktingar hon lärt känna, och fick vara med om många dop – flera av dem hon haft kontakt med ville nämligen konvertera till kristendomen. I de sammanhangen träffade hon många präster som hängivet kämpade för att flyktingarna skulle få stanna i Finland.

– En gång råkade jag berätta om mina egna svårigheter för en präst, och han sa: Varför kontaktar du inte din församling och ber om hjälp?

Vid det laget var hon svårt utmattad av att så länge ha kämpat med sin ekonomi – och av allt det arbete hon gjort för dem som sökte asyl i Finland.

– Det var givande, men det var också fruktansvärt tungt. Det var katastrof efter katastrof, dag och natt. I februari 2018 fick jag veta att jag skulle få skuldsanering, och veckan efter det brakade jag ihop.

Allt var svart och tungt. Hon bokade tid till hälsocentralen och berättade att hon slutat sova, att allt kändes svart och att hon hade självdestruktiva tankar – och blev erbjuden melatonin. Hennes söner blev så oroliga att de betalade för en privatläkare som diagnosticerade henne med svår depression och skrev ut depressionsmedicin.

– Men när jag skulle beställa tid till en mentalsköterska fick jag tid i maj – och det här var i mars. Jag talade i kristelefonen nätterna igenom, så dåligt mådde jag.

I det skedet tog hon kontakt med Esbo svenska församling. En diakoniarbetare kom hem till henne och lyssnade till hennes berättelse, och sedan blev hon uppmanad att kontakta diakonen Taina Sandberg i samma församling. Taina har sedan dess varit ett orubbligt stöd för henne i de mörka stunderna – men också en vän.

– Jag kände att hon var någon som lyssnade på mig utan att ge goda råd och utan att döma. Med hennes och medicinens hjälp kom jag på benen igen – men det var en lång process.

Förra hösten var särskilt tung och svår. Nina Lindfors bror hamnade på sjukhus för terminalvård, själv tvingades hon flytta. På dagarna satt hon vid sin brors dödsbädd, om nätterna packade hon.

– Min bror var alkoholiserad och vår relation var komplicerad, men i hjärtat var han så god och jag var så frustrerad över att inte kunna hjälpa honom.

Senare samma höst fick hon veta att hon hade glaukom i vänstra ögat och att synfältet krympt – och för henne som jobbar som fotograf är synen otroligt viktig. Det var ett tungt besked.

– I samma veva dog min bror och det var begravning och flytt – då var jag ofta hos Taina.

Vid årsskiftet tänkte hon: Nu ska det bli ett bra år! Då bröt coronapandemin ut.

– Jag hör till en riskgrupp och jag visste att om jag blir sjuk riskerar jag att dö. Det var så svårt för mig att acceptera att mitt liv kommer att förändras totalt på grund av epidemin. Jag hade också stor ångest över mina barn och barnbarn.

Hon kämpade med att acceptera sin egen dödlighet. Hon minns något hennes moster sa: Pitää vaan tottua. (Man måste bara vänja sig.)

– Hur lever jag mitt liv? Ska jag förstöra det eller göra något gott av det? Det kändes som om jag hade ett berg framför mig, men på något sätt vande jag mig. När jag gick i skogen och mötte människor som gick fem stycken i bredd blev jag så irriterad över att tvingas kliva ner i diket. Och sedan fattade jag att när jag blir arg förstör jag bara min egen stund i skogen. Kanske jag kan titta på molnen och lyssna till fåglarna i stället?

Under de svåra åren med penningsvårigheter, stress, sjukdom och depression har hon fått mycket stöd av sönerna med familjer och av sina vänner. Men hon har varit rädd för att belasta familj och vänner för mycket, och då har hennes räddning varit skogen, som alltid finns där – och Taina.

– Till och med coronaepidemin ledde till något gott i mitt liv eftersom den tvingade mig att se min egen dödlighet i ögonen.

Hon har lärt sig att när man accepterar sin situation – vilken den än är – lättar det.

– Det är motståndet som leder till lidande. Om du kan ändra på något i ditt liv så ändrar du på det, men kan du inte det måste du acceptera det i stället. Att streta emot – det är det som gör dig galen.

Läs hela intervjun i veckans Kyrkpressen!

Sofia Torvalds



postkristet. Vad ska de som varken identifierar sig som ateister eller kristna kalla sig? Religionshistorikern David Thurfjell kallar dem postkristna. 1.10.2015 kl. 12:39

De första nätterna efter att flyktingslussen i Torneå öppnade fortsatte flyktingar att komma till Vasa. Församlingarna i staden är beredda att fortsätta dejourera på kvällarna så länge polisen och mottagningscentralen önskar det. 29.9.2015 kl. 07:33

film. Kyrkpressens recensent låter sig inte övertygas av uppföljaren till publiksuccén Så som i himmelen. 28.9.2015 kl. 16:38

Gewargis Sliwa vigdes i söndags till ny patriark i Österns assyriska kyrka. 28.9.2015 kl. 16:20

Svenska kyrkan. Mikael Mogren tackade, på ren finska, i sin predikan sverigefinländare för allt de har gjort för Västerås stift och att för de har kämpat med hjälp av Gud och finsk sisu. 28.9.2015 kl. 16:18

flyktingkrisen. – Kommer det fler flyktingfamiljer till Jomala står prästgården fortfarande till förfogande, säger kyrkoherde Kent Danielsson. 28.9.2015 kl. 16:13

thomas wallgren. Vad fanns före Big Bang? Den frågan väcker inte Thomas Wallgrens intresse. Vad hjälper det mig att tänka på den frågan? Allt som intresserar mig finns här, säger han. 24.9.2015 kl. 00:00

Den första svenska skriftskolan inom den laestadianska väckelsen kommer att starta i oktober. 22.9.2015 kl. 13:19

kyrkans chat. Kyrkans chattjour fördubblar sina öppettider. 21.9.2015 kl. 16:10

psalmbokstillägget. I november förväntas kyrkomötet godkänna de nya tilläggspsalmerna. Två av Ungdomens kyrkodagars psalmförslag ser ut att finnas med bland de slutgiltiga psalmförslagen också efter handboksutskottets och biskopsmötets senaste mangling. 18.9.2015 kl. 12:15

katja kettu. – Religion är sinnligt, primitivt, intuitivt. Jag hör inte till kyrkan men tror på nåd och helighet, säger Katja Kettu, som skrivit romanen bakom bioaktuella Barnmorskan. 17.9.2015 kl. 08:36

Patrik Hagman. I sin nya pod förenar teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman två saker de brinner för: det teologiska samtalet och att läsa böcker. 14.9.2015 kl. 12:44

marcus j borg. – Om jag ska vara drastisk är Marcus J Borgs böcker orsaken att jag förblivit en kristen människa, säger tidigare ärkebiskop KG Hammar, på besök i Helsingfors. Biskop Björn Vikström är inte lika övertygad. 11.9.2015 kl. 16:19

Nu finns ett webbverktyg för dem som vill ställa upp med heminkvartering av flyktingar. 11.9.2015 kl. 10:37

Redan som ung lärde sig Sixten Snellman att människor har olika behov och lika värde. Nu verkar han för att ge ungdomar med funktionsnedsättningar en bättre livskvalitet genom utbildning. 10.9.2015 kl. 17:05

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41