Tjugoåriga Sofia Lindgård från Borgå hade egentligen tänkt åka till Uppsala för att studera antropologi och satsa stort på sin gren, nämligen handboll. Men hon blev skadad och tvingades tänka om. I höst reste hon i stället runt i Europa, och småningom väcktes tanken på att göra volontärarbete på någon av de grekiska öar där flyktingkrisen är vardag.
– Det blev Kos av en tillfällighet, eftersom jag befann mig på Rhodos och det inte gick direkta färjor från Rhodos till Lesbos, där läget är allra svårast.
På Kos hittade hon en organisation som grundats av lokalinvånare, hon fick hjälp med att hitta boende, och sedan var det bara att knacka på i det gamla varuhus som utgjorde organisationens huvudkvarter.
– En annan volontär berättade vad jag skulle göra, och så satte jag i gång med att sortera kläder.
I varuhuset fanns en stor tavla med listor över alla skift. Där skrev volontärerna in sina namn. Ett skift sorterade kläder, ett tillredde middag och ett delade ut middagen. Sedan fanns ett hamnskift, som delade ut kläder till dem som var på väg vidare till Aten.
Nattskiftet tog emot de båtar som kom till ön i skydd av mörkret.
– En bil patrullerade längs stränderna, ofta kom flyktingarna gående längs stranden till vår bas. Så delade vi ut torra kläder, filtar och sovsäckar och tält, om möjligt. Men det fanns inte tillräckligt av allt, och aldrig tillräckligt med skor. Bara de som kommer barfota får skor.
Nattskiftet är egentligen indelat i två skift, men under de nio dagar Sofia Lindgård jobbade på Kos gick det ofta så att den som hade det första nattskiftet också skötte det andra – och sedan också morgonskiftet.
– Så man sover inte mycket. Jag sov mellan två och fem timmar per dygn. Jag gick omkring lite som en zombie, och det fungerar ju inte i längden. Men man blir så ivrig, man vill göra så mycket.
De flesta volontärer stannade i en vecka. Under höstlovet, då det fanns turister på Kos, kunde också turister komma och hjälpa till med klädsortering.
– Det hjälpte mycket. Men nu semestrar inte folk där längre. Samtidigt är det fler och fler som vaknar upp och vill hjälpa. Nästan alla som var där samtidigt som jag planerar att åka på nytt.
– Jag har inte riktigt förstått vad jag varit med om. Jag är sådan som agerar i ett krisläge, medan någon annan kanske börjar gråta. Men det var väldigt tungt. Känslan av hjälplöshet då det inte finns något du kan göra.
Hon berättar om båtarna som alltid kommer om natten, oberoende av om det är storm eller inte. Ofta har de ingen motor och har svårt att klara vågorna. Turkiet syns på andra sidan, men ibland känns vägen hopplöst lång.
– En morgon såg vi tre båtar på väg mot Kos, och såg dem börja sjunka. Vi ringde kustbevakningen, men de var så långsamma. De hann till den första båten innan den sjönk, men innan de hunnit till den andra såg vi att folk från den andra båten redan simmade mot stranden.
Det värsta var att stå och vänta.
– Vi såg fyra människor simma från den andra båten, och plötsligt försvann de. Och vi bara stod och tittade på.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
