När jag berättade om min upptäckt för en kollega, konstaterade hen att vägen nog varit öppen de senaste tio åren. Jag var tvungen att erkänna att jag inte gått i området så väldigt mycket under de senaste tio åren. När jag gjort det har jag ändå varit blind för den här möjligheten. Jag har varit så låst vid min uppfattning om återvändsgränd att möjligheten att välja en annan rutt inte ens föresvävat mig.
Hur mycket i livet har jag inte gått miste om bara för att jag låtit mina låsta uppfattningar styra mig? Vilka vackra och nya vyer har jag missat? Vilka bekantskaper och vänskapsrelationer har jag gått miste om för att jag ansett någon ha ”fel” åsikt? Vilka möjligheter att lära mig något nytt har jag låtit gå förbi mig om jag vägrat lyssna till andra och motsatta åsikter och tankar än mina? Möjligheter att få ett vidare och djupare perspektiv på omvärlden? På mig själv och mina möjligheter, på min omgivning? På Gud?
Tänk om jag i stället för att alltid uttrycka mina åsikter om saker och ting skulle våga lyssna lite mer. Lyssna och ta in, inte bara tiga för att vänta på stunden när jag kan avbryta den andra och tala om hur ”saker och ting är på riktigt.” Vad skulle hända då?
I Jesaja finns en uppmuntrande rad om detta: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan. Märker ni det inte? (Jesaja 43:19)
Det krävs både mod och tålamod för att pröva nya vägar. Jag vet ju inte hur det kommer att gå. Jag kan bli både sviken och besviken. Men jag öppnar också för frisk luft, nya vindar, nya perspektiv som berikar mig och bidrar till att jag växer.
