Jean d’Amour Banyanga är född och uppvuxen i Rwanda. Bor nu i Eckerö prästgård. Gift och har två flickor och två pojkar i åldern 5 till 14 år.

"Jag var blind, men efter hans bön kunde jag se"

profilen.

Som tolvåring var rwandiern Jean d’Amour Banyanga med om en skakande upplevelse. Efter det ville han jobba för Gud och sina medmänniskor. – Jag är historisk, säger han, som den första mörkhyade prästen i Borgå stift.

30.6.2020 kl. 20:17

Jean d’Amour Banyanga har vandrat en lång och krokig väg för att bli präst i Finland. Men han har gått med stor längtan och målmedvetenhet. Under försommaren blev han prästvigd i Borgå domkyrka.

– Det var jättefint att bli ordinerad. Det var mycket folk, det var soligt, och jag fick många gratulationer, presenter och fina ord!

Han kommer att jobba som församlingspastor i Eckerö och Hammarlands församlingar. Bakom sig lämnar han Vanda och flyttar in i Eckerö prästgård men sin fru och fyra barn.

– Jag är historisk. Jag är den första mörkhyade prästen i Borgå stift. Det känns bra! Det betyder att folk lärt sig att ta emot människor från andra kulturer, och att evangeliet har gått ut till många länder.

Han skapar historia samtidigt som protesterna mot rasism och polisbrutalitet pågått över världen, efter att afroamerikanske George Floyd dödades av en vit polis i Minneapolis.

– Jag har tänkt mycket på det. Vi måste lära oss något av det. Vi är samma folk, vi är lika. Vi är ett i Guds kropp och kärlek.

Det finns en mycket dramatisk händelse bakom Jean d’Amour Banyangas beslut att jobba för Gud. Han är uppväxt på ett jordbruk i Kibuye i Rwanda, nära gränsen till Kongo. Han berättar om en lycklig barndom i en stor familj, ända tills en ödesdiger simtur vände upp och ner på allt.

– Jag simmade med andra barn i min by. Men vattnet var smutsigt. Jag fick vatten i ögonen, och troligtvis någon typ av mikrob. Mina ögon blev alldeles röda och sedan kunde jag inte se.

Han var tolv år. Från att ha varit ett aktivt barn befann han sig nu i totalt mörker.

– Det var en svår upplevelse. De ställde fram mat på bordet åt mig, men jag kunde inte se den. Han visar med trevande händer hur han sökte över bordet.

– Och runtomkring mig hörde jag människor prata, men jag kunde inte se dem.

Han tystnar, tar fram en näsduk och torkar sig i ögonen.

Hans föräldrar tog honom till flera sjukhus och läkare. Ingen kunde hjälpa honom. Vid det sista sjukhusbesöket undersökte ytterligare en läkare honom.

– Han sa: Tyvärr pojke, du kommer aldrig mer att se.

När han varit blind i närmare ett år fick hans by besök av en anglikansk präst. Hans föräldrar var aktiva i den presbyterianska kyrkan och gick på det stora möte som ordnades i och med besöket.

– Efter predikan kallade prästen till sig sjuka och sa att han kan be för dem. Mina föräldrar tog mig med upp. Han frågade dem vad som hade hänt och sedan bad han för mig. Efter hans bön kunde jag se.


Kunde du se, där på mötet?

– Ja. Jag kunde se direkt.

Efter det oförklarliga som hände honom grubblade han ständigt på vad han kan göra för sina medmänniskor när han blivit helad.

– Jag började sjunga i kör och jag predikade om det som hänt mig.


Folkmordet i Rwanda

När Jean d’Amour Banyanga var i tjugoårsåldern utbröt folkmordet i Rwanda, där mer än 800 000 tutsier, och de hutuer som motsatte sig attacken, dödades. Han har själv mist syskon, vänner och grannar i folkmordet, sett våldet och döden på nära håll.

– Jag ser bilder framför mig. Människor som gömmer sig. Strömmar av flyktingar som kom gående, och hur de bar saker på sina huvuden.

Vid det laget studerade han teologi och frågorna plågade honom.

– Varför Gud? Var var du?

Han skickade brev med sina frågor ut i världen. Ett av dem nådde den världsberömde evangelisten Billy Graham.

– År 2000 bjöd han in mig till ett stort möte i Amsterdam. Han betalade min resa, mat och mitt hotell.

Banyanga och Billy Graham diskuterade folkmordet länge och ingående: ondska och Guds makt.

– Jag fick mycket hjälp av honom.

Banyanga upplevde att han kunde sluta fred med Gud, att han kunde lita på honom igen.

Senare i livet har Banyanga doktorerat i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi i Vasa, och i sin avhandling skrev han om att helas från trauman samt hur olika folkgrupper ska kunna bo tillsammans i fred. Han har därför blivit intervjuad i dagspress och uttalat sig på tv om folkmordet.

– Mina barn blev väldigt påverkade av det här. Innan jag syntes på tv visades klipp från massmordet som mina barn såg. De sa: Människor hatar varandra och dödar varandra, varför? Min pojke och flicka kunde inte sova, och de brukade gråta i skolan. Jag har fört många samtal med deras lärare.

Han säger att det är en medicin att prata om det som hänt.

– Om du pratar blir du hel.

Bröllop i Närpes

Jean d’Amour Banyangas fru kom från Rwanda till Finland 1996. Då bodde han i Uganda där han tog en kandidatexamen i teologi. De fick kontakt via hennes syster och började brevväxla. På den vägen är de. Banyanga kom till Finland och de ordnade ett stort bröllop.

– Vi gifte oss i Närpes där vi har många vänner, säger han och skrattar.

Banyanga ville studera vidare till magister i teologi. Han sökte till Åbo Akademi.

– Men det var svårt på den tiden för en afrikan att hitta en plats på teologiska.

Då behärskade han inte heller svenska i samma utsträckning som nu. Så det blev studier i Sydafrika i stället, tack vare ett stipendium från Borgå stift. Det innebar tre år av pendlande mellan studierna och familjen i Finland.

De senaste åren har han fått hjälp av många på vägen till prästvigning, inte minst personal vid domkapitlet och anställda vid Åbo Akademi. Allt började med en fråga från en tidigare biskop.

– Erik Vikström frågade mig: Varför kan du inte bli präst? Du kan tänka på det, om ditt hjärta säger att du ska acceptera får du ringa mig.

Han ser fram emot allt som väntar.

– Gud har kallat mig. Han ger mig energi och styrka för att jobba för honom.


Text och foto: Ulrika Hansson



romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01

Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52

ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00

podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00

VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52