Eva Frantz är uppvuxen i Helsingfors men bor idag i Esbo.

Jag har lärt mig att jag får ta plats

deckardrottning.

Hur gör en deckardrottning med mingelskräck? Hon vågar mingla fast hon är hur rädd som helst.

20.5.2020 kl. 14:15

Eva Frantz växte upp som enda barnet, med mor- och farföräldrar som omhuldade henne.

– Jag märker att jag fortfarande trivs bättre med äldre personer. Jag är inte lika van vid att stå på mig i jämnårigt sällskap.

När man träffar henne är det svårt att förlika sig med tanken att det under ytan finns en kvinna som kan känna sig socialt hämmad och osäker. Hon är ju den pratsamma radiovärden, den glittrande Eurovisionsexperten, Svenskfinlands stiliga deckardrottning i mörkrött läppstift!

– Men i grunden är jag blyg. Jag är inte rädd för att uppträda eller för att intervjua folk, för då går jag in i en yrkesroll. Men jag är jättedålig på att gå på fest om jag inte känner många. Nästan varje gång jag ska på förlagsfest står jag i tamburen och tänker att jag kanske ändå skulle stanna hemma.

Efteråt konstaterar hon alltid att det var hur roligt som helst. Hon fick nya vänner. Vad oroade hon sig för? Hennes fasa har oftast att göra med oron för att hon oavsiktligt ska vara otrevlig.

– Det hör till mina största skräckscenarier. Om jag varit ute och druckit vin kan jag följande morgon minnas ett skämt som jag drog. Och så börjar jag tänka: Nog förstod väl alla att det var ett skämt? Att de inte uppfattade mig som otrevlig?

Då är det lättare att iklä sig journalistrollen. Då hör det till att stå på sig, man får till och med ställa otrevliga frågor.

– Men de första åren jag jobbade på Yle hade jag fruktansvärd telefonskräck. Jag kunde nog ringa, men ville inte att någon kollega skulle höra på när jag ringde. Då gick jag och gömde mig någonstans och försökte prata ostört. Om någon inte ville ställa upp på intervju blev jag så ledsen att jag stängde in mig på toaletten i en kvart. Men jag vande mig!

Hon kan fortfarande känna sig osäker i nya och skrämmande mingelsammanhang. I höstas skulle hon uppträda på en deckarfestival i Sundvall, Sverige, och det var ju hur roligt som helst.

Förutom att det hela började med mingelparty en fredagskväll.

– De stod där och pratade, och alla kände varandra. Sofie Sarenbrant, Pascal Engman … De stod och pratade och jag tänkte: Varför ska jag stå här och trampa, jag måste ju gå fram och presentera mig.

Så hon samlade allt sitt mod, trängde sig fram och sa: Hejhej! Jag heter Eva och jag är deckarförfattare från Finland!

– Och de var vänliga och hälsade på mig och jag fick skaka hand med dem – det här var på den tiden då man ännu skakade hand. Och det visade ju sig att där fanns många debutanter som inte heller hörde till kärngänget, och vi fick en jättetrevlig kväll tillsammans.

Det var hennes eldprov.

– Jag fick en känsla att nu, nu börjar det lossna. Jag var ju ensam där och kände ingen, men jag var ändå inbjuden på samma villkor som alla andra. Jag fick ta plats.

Eva Frantz blev deckarförfattare nästan som av en slump. För några år sedan var hon inne i en karriärsvacka. Hon sökte flera jobb som kändes som skapta för henne: hon fick dem inte. Hon sökte in till en skrivarutbildning med en text som hon var supernöjd med, och fick ett hövligt nej tack.

– Det kändes som att varje dag jag kollade inboxen var det en ny käftsmäll som väntade. Då var det svårt att hålla Pollyanna-humöret uppe, jag kände mig riktigt eländig.

Med plötsligt vände det.
– Med facit på hand visade det sig att gällande allt jag fick nej på fanns det att alternativ som var bättre. Det var som om ödet eller en högre makt vetat det och styrt mig åt rätt håll. Jag blev programledare för Radiohuset och det var jätteroligt. Och sedan dök Monika Fagerholms skrivkurs upp – och bevisligen fungerade den bra för jag skrev tre böcker under den!

Lärdomen då? Kanske att det är svårt när man ligger på botten, men när det goda kommer kan det komma i en klunga.

– Jag har lärt mig att blir man refuserad så är det bara att borsta det värsta av sig och sedan gå vidare.

Att Eva Frantz började skriva deckare var inget hon planerat.

– På Monikas kurs skulle alla skriva någonting, och när jag satt där med kniven på strupen var det det som kom ut.

Nu har hon skrivit tre deckare om Anna Glad, kriminalkommissarie i en mysig stad någonstans vid havet.

– Min kungstanke med henne var att hon inte skulle vara präktig och perfekt, men inte heller för svår.

Nästan i varje bok har Eva Frantz fått in en kyrklig förrättning – så också i den senaste.

– Det känns naturligt. Just präster har jag inte lyft fram så mycket, det gjorde Karin Erlandsson så bra i sin deckare Missdåd. Men i deckaren har prästen en naturlig roll, eftersom hen sköter begravningen och kommunicerar med de anhöriga.

Hon har märkt att hennes mest hängivna läsare allra mest intresserar sig för Anna Glads privatliv. Det gör henne glad.

– Jag vill gärna skriva fler deckare. Men å andra sidan skulle jag också vilja skriva nånting där ingen dör och inte alla trådar behöver vävas samman precis rätt på slutet.

Eva Frantz är flera saker: journalist, deckarförfattare, mamma, Eurovisionsexpert. För sig själv håller hon i sär de olika rollerna genom att klä sig olika.

– När jag är deckardrottning tar jag det röda läppstiftet och de höga klackarna.

Ska en deckarförfattare vara piffig?
– När jag började röra mig i de finska deckarkretsarna märkte jag att en typisk finsk deckarförfattare än en svartklädd man med en riktigt sliten, gammal skinnjacka som han köpte i Turkiet år 1986. Men jag tycker om att klä upp mig.

De svenska deckardrottningarna har också en typisk klädsel: en byxdräkt i lite avvikande färg, typ vinröd eller ceriserosa, och jättehöga klackar.

– Jag är nånstans där mittemellan. Grundpelarna i min deckargarderob är: mycket svart, fräsiga skor och gärna riktigt rött läppstift. Ett färgglatt läppstift har jag också på skolbesök, det tycker barnen är roligt.

Kunde coronaepidemin vara bakgrundstemat i en mordgåta?
– Jag får definitivt idéer i dessa tider, jag har deckartentaklerna ute hela tiden. Men orkar någon läsa om det här när det är över?

Sofia Torvalds



SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

LÄGER. Varför får bara ungdomarna gå på läger? undrade några konfirmandföräldrar. Klart vuxna behöver läger också, tänkte de i Åbo svenska församling. Nu blir det av – välkommen på vuxenläger! 11.2.2025 kl. 14:07

kyrkomusiker. Fiona Chow är ny kantor i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Under pandemin hade hon tråkigt medan kyrkorna stod tomma. Det var en perfekt tid att öva orgel! Och så blev hon kyrkomusiker. 10.2.2025 kl. 11:48

FÖRFÖLJELSE. 380 miljoner kristna i världen blir förföljda och diskriminerade, skriver Open Doors i sin senaste årsrapport. Finländare som turistar i Turkiet, Marocko, Egypten eller Vietnam tänker kanske inte ens på det. 7.2.2025 kl. 18:47

Personligt. Simon Westerlund har alltid fascinerats av berättelser – från barndomens sagor till historiens stora skeenden. Hans resa har tagit honom från från studier i historia till läraryrket, och från den Evangelisk-lutherska kyrkan till den ortodoxa tron. 29.1.2025 kl. 15:41

KYRKOR I USA. Varumärket Proud Boys har betecknats stå för rasistisk nyfascism och våld i USA. Nu ägs rörelsens namn av en afroamerikansk kyrka i Washington som de vandaliserat. 7.2.2025 kl. 13:03