Eva Frantz är uppvuxen i Helsingfors men bor idag i Esbo.
Eva Frantz är uppvuxen i Helsingfors men bor idag i Esbo.

Jag har lärt mig att jag får ta plats

deckardrottning.

Hur gör en deckardrottning med mingelskräck? Hon vågar mingla fast hon är hur rädd som helst.

20.5.2020 kl. 14:15

Eva Frantz växte upp som enda barnet, med mor- och farföräldrar som omhuldade henne.

– Jag märker att jag fortfarande trivs bättre med äldre personer. Jag är inte lika van vid att stå på mig i jämnårigt sällskap.

När man träffar henne är det svårt att förlika sig med tanken att det under ytan finns en kvinna som kan känna sig socialt hämmad och osäker. Hon är ju den pratsamma radiovärden, den glittrande Eurovisionsexperten, Svenskfinlands stiliga deckardrottning i mörkrött läppstift!

– Men i grunden är jag blyg. Jag är inte rädd för att uppträda eller för att intervjua folk, för då går jag in i en yrkesroll. Men jag är jättedålig på att gå på fest om jag inte känner många. Nästan varje gång jag ska på förlagsfest står jag i tamburen och tänker att jag kanske ändå skulle stanna hemma.

Efteråt konstaterar hon alltid att det var hur roligt som helst. Hon fick nya vänner. Vad oroade hon sig för? Hennes fasa har oftast att göra med oron för att hon oavsiktligt ska vara otrevlig.

– Det hör till mina största skräckscenarier. Om jag varit ute och druckit vin kan jag följande morgon minnas ett skämt som jag drog. Och så börjar jag tänka: Nog förstod väl alla att det var ett skämt? Att de inte uppfattade mig som otrevlig?

Då är det lättare att iklä sig journalistrollen. Då hör det till att stå på sig, man får till och med ställa otrevliga frågor.

– Men de första åren jag jobbade på Yle hade jag fruktansvärd telefonskräck. Jag kunde nog ringa, men ville inte att någon kollega skulle höra på när jag ringde. Då gick jag och gömde mig någonstans och försökte prata ostört. Om någon inte ville ställa upp på intervju blev jag så ledsen att jag stängde in mig på toaletten i en kvart. Men jag vande mig!

Hon kan fortfarande känna sig osäker i nya och skrämmande mingelsammanhang. I höstas skulle hon uppträda på en deckarfestival i Sundvall, Sverige, och det var ju hur roligt som helst.

Förutom att det hela började med mingelparty en fredagskväll.

– De stod där och pratade, och alla kände varandra. Sofie Sarenbrant, Pascal Engman … De stod och pratade och jag tänkte: Varför ska jag stå här och trampa, jag måste ju gå fram och presentera mig.

Så hon samlade allt sitt mod, trängde sig fram och sa: Hejhej! Jag heter Eva och jag är deckarförfattare från Finland!

– Och de var vänliga och hälsade på mig och jag fick skaka hand med dem – det här var på den tiden då man ännu skakade hand. Och det visade ju sig att där fanns många debutanter som inte heller hörde till kärngänget, och vi fick en jättetrevlig kväll tillsammans.

Det var hennes eldprov.

– Jag fick en känsla att nu, nu börjar det lossna. Jag var ju ensam där och kände ingen, men jag var ändå inbjuden på samma villkor som alla andra. Jag fick ta plats.

Eva Frantz blev deckarförfattare nästan som av en slump. För några år sedan var hon inne i en karriärsvacka. Hon sökte flera jobb som kändes som skapta för henne: hon fick dem inte. Hon sökte in till en skrivarutbildning med en text som hon var supernöjd med, och fick ett hövligt nej tack.

– Det kändes som att varje dag jag kollade inboxen var det en ny käftsmäll som väntade. Då var det svårt att hålla Pollyanna-humöret uppe, jag kände mig riktigt eländig.

Med plötsligt vände det.
– Med facit på hand visade det sig att gällande allt jag fick nej på fanns det att alternativ som var bättre. Det var som om ödet eller en högre makt vetat det och styrt mig åt rätt håll. Jag blev programledare för Radiohuset och det var jätteroligt. Och sedan dök Monika Fagerholms skrivkurs upp – och bevisligen fungerade den bra för jag skrev tre böcker under den!

Lärdomen då? Kanske att det är svårt när man ligger på botten, men när det goda kommer kan det komma i en klunga.

– Jag har lärt mig att blir man refuserad så är det bara att borsta det värsta av sig och sedan gå vidare.

Att Eva Frantz började skriva deckare var inget hon planerat.

– På Monikas kurs skulle alla skriva någonting, och när jag satt där med kniven på strupen var det det som kom ut.

Nu har hon skrivit tre deckare om Anna Glad, kriminalkommissarie i en mysig stad någonstans vid havet.

– Min kungstanke med henne var att hon inte skulle vara präktig och perfekt, men inte heller för svår.

Nästan i varje bok har Eva Frantz fått in en kyrklig förrättning – så också i den senaste.

– Det känns naturligt. Just präster har jag inte lyft fram så mycket, det gjorde Karin Erlandsson så bra i sin deckare Missdåd. Men i deckaren har prästen en naturlig roll, eftersom hen sköter begravningen och kommunicerar med de anhöriga.

Hon har märkt att hennes mest hängivna läsare allra mest intresserar sig för Anna Glads privatliv. Det gör henne glad.

– Jag vill gärna skriva fler deckare. Men å andra sidan skulle jag också vilja skriva nånting där ingen dör och inte alla trådar behöver vävas samman precis rätt på slutet.

Eva Frantz är flera saker: journalist, deckarförfattare, mamma, Eurovisionsexpert. För sig själv håller hon i sär de olika rollerna genom att klä sig olika.

– När jag är deckardrottning tar jag det röda läppstiftet och de höga klackarna.

Ska en deckarförfattare vara piffig?
– När jag började röra mig i de finska deckarkretsarna märkte jag att en typisk finsk deckarförfattare än en svartklädd man med en riktigt sliten, gammal skinnjacka som han köpte i Turkiet år 1986. Men jag tycker om att klä upp mig.

De svenska deckardrottningarna har också en typisk klädsel: en byxdräkt i lite avvikande färg, typ vinröd eller ceriserosa, och jättehöga klackar.

– Jag är nånstans där mittemellan. Grundpelarna i min deckargarderob är: mycket svart, fräsiga skor och gärna riktigt rött läppstift. Ett färgglatt läppstift har jag också på skolbesök, det tycker barnen är roligt.

Kunde coronaepidemin vara bakgrundstemat i en mordgåta?
– Jag får definitivt idéer i dessa tider, jag har deckartentaklerna ute hela tiden. Men orkar någon läsa om det här när det är över?

Sofia Torvalds

Mari Valjakka har återvänt till hemtrakterna i Ivalo.

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Slutet nått