Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Då man riktar sig till unga vuxna människor skapar man ringar på vattnet. Då når man också målgruppens föräldrar och barn. 3.2.2016 kl. 09:05

Rich och Louise Grant tror att en god gemenskap skapar växande kyrkor. 2.2.2016 kl. 13:07

våga fråga. Kyrkpressens expert: Säg "ledsaga", i stället för "överlämna". 2.2.2016 kl. 11:37

wasa teater. Vad är godhet? Frågan gnager i mitt huvud då jag ser pjäsen Acts of goodness på Wasa teater. Det är, som publiken märker, inte någon lätt fråga att besvara. 2.2.2016 kl. 11:25

stiftsfullmäktige. Vilket är uppdraget och vad vill du jobba för? Kandidaterna i valet till stiftsfullmäktige berättar om sina visioner för stiftet. 2.2.2016 kl. 09:59

Tuulikki Koivunen-Bylund. Tuulikki Koivunen Bylund, emeritusbiskop i Svenska kyrkan, är en av fyra författare som skrivit under en debattartikel om dödshjälp i Dagens Nyheter. 1.2.2016 kl. 16:08

biskopsmötet. Fler stift, färre stift eller rent av bara tre stift? En arbetsgrupp presenterade förra veckan den rapport de jobbat med i två år. 1.2.2016 kl. 16:12

Kyrkoherden i Esse, Kaj Granlund är delvis tjänstledig i vår för att utveckla och sälja resurshanteringsprogrammet Katrina till Sverige. 1.2.2016 kl. 15:58

Många av kandidaterna till kyrkomötet är beredda att ge upp vigselrätten – men motiven varierar. Däremot finns det en beställning på ett starkare stift. 28.1.2016 kl. 00:00

Teologiska fakulteten. De teologiska utbildningarna i landet drabbas av regeringens nedskärningar.– Vi lägger om studierna, säger Mikael Lindfelt vid ÅA. 26.1.2016 kl. 13:08

ida-maria wikström. Mer eller mindre hela livet har Ida-Maria Wikström utkämpat en kamp mot orealistiska prestationskrav. 28.1.2016 kl. 00:00

våga fråga. "När ni har talat om problemet på det här sättet kommer ni så småningom fram till att ni båda har ansvar för hur ni hanterar situationen." 26.1.2016 kl. 12:28

ungdomens kyrkodagar. Det är dags att bli konsekvent, anser unga i kyrkan. 25.1.2016 kl. 15:14

Peter Blumenthal, den enda sökande till kyrkoherdetjänsten i Saltvik har förklarats obehörig för jobbet. 22.1.2016 kl. 16:08

Flyktingarbetet kräver anställda, det är inget man gör med vänster hand, visar erfarenheter från olika församlingar. 21.1.2016 kl. 11:10

GUDSBILD. När Helena Rönnberg växte upp var Gud en sträng far som krävde ständiga prestationer – och matade hennes egen perfektionism. Idag är Gud bara en sak för henne: kärlek. 14.11.2022 kl. 15:13

ekonomi. Församlingarna får inte de utlovade sänkta pensionsavgifterna. Kyrkomötet ansåg att vi lever i osäkra tider och ändrade sitt beslut från i fjol höstas. Pengarna ska betalas till Helsingfors som förut. 11.11.2022 kl. 16:38

mission. Den lilla utbrytargruppen ur SLEY fick inte officiell status helt utan gnissel i kyrkomötet och biskopsmötet. 11.11.2022 kl. 13:50

KOMIKER. Komikern och författaren Alfred Backa räds inte utmaningar. När han fick frågan om han vill underhålla Borgå stifts alla präster med en show blev svaret naturligtvis ja. 10.11.2022 kl. 16:08

psalmbok. Nej, kyrkan ska inte slå fast vilka psalmer som hör till finländsk allmänbildning. Kyrkomötet i Åbo röstade ner initiativet direkt. 9.11.2022 kl. 16:33