”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har sökts av hela fem personer. 13.1.2021 kl. 16:45

USA. Trump-supportrar stormade kongressbyggnaden I Washington sent igår kväll i protest mot att kongressen formellt skulle fastställa resultatet i presidentvalet. Var detta droppen som får exempelvis de evangelikala kristna att överge Trump? – För tidigt att säga, säger Anders Elfving, som i många år följt med amerikansk politik. 7.1.2021 kl. 15:55

psalmer. Sedan hon var den sexåriga flickan som fick gå upp och titta på orgeln efter julkyrkan har Birgitta Sarelin inte blivit mätt på musiken. 7.1.2021 kl. 10:24

bibeln. När Trygve Cederberg var ung var han konservativ. Med åren förändrades han. Idag går han ut i debatter om homosexualitet på insändarsidor och på Facebook, och han debatterar med bibelord. 4.1.2021 kl. 09:53

nystart. Läkarens ord om att han stod på randen till en hjärtinfarkt fick Markus Andersén att lägga om kosten, börja motionera – men framför allt att vila mer. 4.1.2021 kl. 14:09

församlingspedagog. Alaric Mård är ny församlingspedagog i Jakobstad. Han vill vandra med människorna en bit på deras väg tillsammans med Jesus. 3.1.2021 kl. 11:23

föräldraskap. Ibland orkar inte mammor. Ibland går de sönder så att de nästan inte orkar leva. Monica Björkell-Ruhls son Mika (uttalas ”Miikka”) föddes med en kromosom­avvikelse. 2.1.2021 kl. 11:58

Borgå. Fredrik Geisor har sett vad det är att vara full av liv och glädje, men också riktigt sårbar. Han har drabbats av både hjärtstillestånd och hjärninfarkt. 30.12.2020 kl. 15:23

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29

Julpsalm. När Zacharias Topelius i oktober
1887 skrev dikten Julvisa hade han sannolikt ingen aning om att han skrivit en av våra mest älskade julpsalmer, Giv mig ej glans. Det är inte ens sagt att Topelius tänkt sig en melodi till den. 21.12.2020 kl. 09:46

sorg. Den här julen blir Maria Eklunds första jul utan föräldrar. I flera år har hon sörjt och bearbetat, först sin mammas sjukdom, sedan sin pappas. Nu plockar hon fram barndomens tomtefamilj och är tacksam för det hon fick. 17.12.2020 kl. 09:00

kulturpris. – Det var en komplett överraskning. Jag känner mig väldigt hedrad och djupt och ödmjukt tacksam, säger Birgitta Sarelin som tilldelas Församlingsförbundets kulturpris för sitt engagemang för den finlandssvenska psalmboken och psalmsången i Borgå stift. 16.12.2020 kl. 15:00

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56