”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



SOMMARLÄGER. – Att vara tillsammans handlar om ett grundbehov som vi alla bär på, säger Matti Aspvik, verksamhetsledare för förbundet Kyrkans Ungdom. 27.7.2024 kl. 20:50

Kolumn. Som barn minns jag att det var roligt när någon hade ordnat skattjakt för en. Det kunde vara i skolan, på någon födelsedagsfest eller i juniorerna. Man fick en karta i handen, några uppgifter att tänka på och sedan ut för att leta. 20.7.2024 kl. 11:55

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00

SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11

Personligt. Då mörka moln samlat sig över Stefan Myrskog och han funderade om livet var värt att leva utmanade han Gud: Jag ger dig en termin. 8.7.2024 kl. 17:44

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37