Gud är inte småsint, säger Tuija Tiihonen. Man får komma till honom och gnälla även om man inte höll tät kontakt när allt gick bra.

Inte cancerfri men hel

sjukdom.

För knappt två år sedan fick Tuija Tiihonen veta att hon lider av obotlig cancer. Sedan dess har hon börjat måla, blogga och be. Gud har inte gjort henne frisk, men Han har gjort henne hel.

18.4.2019 kl. 14:05

Det började med diffusa symtom. Magkrångel – men hon hade alltid haft magkrångel. Trötthet. Men alla 60-åringar är väl trötta?

– Jag hade aldrig en tanke på att det kunde handla om cancer. Aldrig.

Tuija Tiihonen är journalist. För två år sedan jobbade hon som redaktionschef vid tidningen Kotimaa. När hon kom hem till Kyrkslätt efter en tung arbetsdag var hon fullkomligt utmattad – men hon njöt också av sitt jobb. Journalistjobbet är beroendeframkallande och belönande. Om dagarna fick hon dopaminkickar, om kvällarna var hon trött.

I samband med en blodtryckskoll i januari 2017 sa läkaren att det vore klokt att senare den våren, i maj, kolla upp blodvärdena. Den kollen höll hon i minnet varje gång hon kände sig som en urvriden trasa. När det blev maj och blodvärdena kollades visade det sig att hon var svårt anemisk. Hon fick en remiss till kolonoskopi, en undersökning av tjocktarmen.

– Undersökningen visade att jag hade cancer i tjocktarmen, och att den spritt sig till levern.

Hon hade cancer av spridningsgrad IV – den värsta cancerdiagnos man kan få.

Diagnosen en chock och en lättnad

– Det var en fruktansvärd överraskning, för jag mådde ju ganska bra. Jag hade nyss varit på resa till Ungern, och orkat gå hur långt som helst – 19 000 steg på en dag. Men just vid den tiden började jag må betydligt sämre.

Hon slutade genast jobba.

– Det var en oerhörd lättnad. Först då insåg jag hur trött jag var. Det första halvåret repade jag mig från arbetsrelaterad utmattning. Cancern var förstås en stor chock, men jag kände sådan lättnad över att inte behöva jobba mer. Jag fick ta hand om mig själv.

Det konstiga var att hon var helt lugn. Hon grät inte, hon var inte uppjagad. Hon tror att det är en del av hennes natur – i krisläge går hon på som en robot. En gång för många år sedan, när hennes son nästan dog i en drunkningsolycka, samlade hon lugnt ihop sina papper innan hon åkte till intensiven. Rädslan kom senare.

– Det räckte länge innan insikten om att jag var dödssjuk nådde fram till mina känslor. Kanske var det svårare för mina anhöriga. Jag steg liksom fram som ett subjekt – man började genast vårda mig och ta hand om mig. Jag blev huvudperson i en stor show.

Hon bestämde sig snabbt för att gå ut med sjukdomsbeskedet på Facebook. På det sättet fick alla hennes vänner och släktingar veta om att hon var sjuk.

– Jag insåg ju att om jag gör en sådan uppdatering är jag ”cancerpatienten”. Men jag tänkte att okej – det är jag ju! Det visade sig vara ett klokt beslut.

– Jag fick så mycket sympati och stöd. Många som själva hade cancer tog kontakt med mig – till och med människor som jag knappt kände.

Att få kamratstöd – och att ge kamratstöd – har varit viktigt för henne. Hon har ställt upp som kamratstödjare vid Finlands kolorektalcancerförening Colores rf, och det har aldrig känts betungande.

– Jag är ju journalist och intresserad av människor. Det är som att intervjua någon utan att behöva skriva ut intervjun! Jag har fått träffa alldeles otroliga typer. Jag har fått många ”cancervänner” som jag träffat under behandlingarna eller i kamratstödsgrupper.

Om båda lider av obotlig cancer är man liksom på samma nivå, säger Tuija Tiihonen.

– Man behöver inte akta sig, man kan skoja om döden, och det är frigörande. Om vi planerar något för sommaren kan vi till exempel säga ”nå, vi gör det om vi är vid liv”.

Känner du ofta att människor ryggar undan för att tala om döden?

– Jo, jag känner att många skuffar döden ifrån sig. Jag märker av att de befinner sig utanför sin bekvämlighetszon. Om jag tar upp min egen död – vilket jag oftast inte gör – kan reaktionerna vara starka. Det är ett ojande, en lite överdriven sympati. Men vi som har samma diagnos har oftast tvingats bearbeta det faktum att vi är dödliga. Då är det lättare.

Bön och sorg

Tuija Tiihonen är kristen och har alltid bett – men inte särskilt regelbundet. När diagnosen kom blev hennes relation till Gud och Jesus plötsligt levande.

– Gud har varit min diskussionspartner. Han blev det särskilt då mina känslor började komma till ytan – stora vågor av sorg. Jag var bedrövad och tröstlös. Då vände jag mig till Gud och kände en tröst och en frid alldeles på ett känsloplan. ”Ingen fara, allt kommer att gå bra.” Jag kände en närvaro som jag kanske aldrig tidigare haft behov av. Jag tycker det är härligt att Gud inte är småsint. Han tänker inte ”okej, du verkade inte behöva mig när det gick bra så kom inte hit och gnäll nu”. Gud är inte sådan. Han går med på att man klamrar sig fast vid honom när man är i nöd.

För ett tag sedan fick hon en svår infektion. Hon låg isolerad i flera dagar.

– När jag kom från sjukhuset tänkte jag: nu vet jag vad det är att vara sjuk. Jag har ju cancer, men ändå är jag inte sjuk. Och när jag inte är sjuk – då är jag frisk! Då ska jag göra allt jag bara kan. Jag fattade att jag måste leva! Det är min uppgift.

Hon tecknar och målar – en ungdomshobby som hon återupptog efter diagnosen – hon motionerar, hon sjunger i kör. Hon njuter av våren. Hon skriver på sin blogg och frilansar som journalist.

I Bibeln går Jesus omkring och helar folk. Tänker du någonsin på det – att det skulle kunna vara en möjlighet för dig?

– Jag tänker att Jesus kan göra människor friska, och utesluter inte möjligheten att han kan göra mig frisk. Men jag ber inte att Jesus ska hela mig från cancern. Han kan göra det, jag har inget emot det. Men jag känner att det där med att bli frisk är en större grej än bara att slippa en sjukdom.

Hon talar om ett verkligt helande, så att något som varit trasigt blir helt.

– Det är det jag behöver. Jag känner att Jesus gör mig frisk och hel som person. Jag har hunnit fundera på min barndom och mina val, på svåra saker som drabbat mig. Jag har godkänt sådant som jag trängt undan och skämts för. Jag har försonats med min egen skugga. På det viset känner jag att Jesus gjort mig friskare. Jag har fått bli mer mig själv.

Tänker du på himlen?

– Nej, inte konkret. Inte på gator av guld. Men jag tror att livet fortsätter i någon form. Allra mest tänker jag på en glädje och en lätthet. En känsla av att vara fullkomligt godkänd – att någon verkligen ser mig och godkänner mig. Jag tror att det är det vi letar efter under hela vårt liv, och när vi försöker finna det i mänskliga relationer kommer de alltid till korta. Vår längtan efter att bli helt och hållet sedda och godkända kommer att släckas. Det är det som är himlen.

Läs hela intervjun med Tuija Tiihonen i Kyrkpressen nr 9/2019.

Sofia Torvalds



Kyrka. Matti Väisänen som vigdes till biskop i Lutherstiftelsen har avstängts från utövning av prästämbetet. 7.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet i Tammerfors stift har vid sitt möte idag beslutat att avstänga teologie doktor Matti Väisänen, som vigts till biskop i Lutherstiftelsen, från prästämbetet under tiden för disciplinärt förfarande och undersökningar med anledning av det.  7.4.2010 kl. 00:00

Kyrka.  Domkapitlet i Tammerfors stift har idag beslutat att avstänga teologie doktor Matti Väisänen, som vigts till biskop i Lutherstiftelsen, från prästämbetet under tiden för disciplinärt förfarande och undersökningar med anledning av det.   7.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Biskop Björn Vikström återinvigde Degerby kyrka på påskannandagen efter en sex månader lång renovering. 7.4.2010 kl. 00:00

Världen. Finska Missionssällskapet (FMS) använde totalt 29,4 miljoner euro i sin verksamhet i fjol. Det är en ökning på 2,8 miljoner i jämförelse med år 2008.     6.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Ärkebiskop Jukka Paarma skriver i sin påskhälsning att döden inte är en sorglig slutpunkt för människans liv. 5.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Biskop Björn Vikström uppmanar Borgå stift att den här påsken och  våren uppmuntra varandra att trotsigt möta nya utmaningar och frimodigt följa hoppets väg.   4.4.2010 kl. 00:00

Kultur. I dag, påsklördagen, har påskspelet Samtida vittnen premiär. Samtida vittnen som framförs i Maxmo kyrka är ett nyskrivet påskspel av Eva Hietanen. 3.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. I år råkar den västliga och den östliga kristna kyrkan fira påsk samtidigt. Men så är inte alltid fallet. 2.4.2010 kl. 00:00

Kultur. Gör din egen trendiga tupp eller fluffiga fjäder med hjälp av Sofie Björkgren-Näses tips. 1.4.2010 kl. 00:00

Människa. 1.4.2010 kl. 00:00

Kultur. God mat hör påsken till! Maria Riska har plockat bland sina favoriter och presenterar en läcker och färgglad påskmeny för alla Kyrkpressenläsare. 31.3.2010 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Häromdagen högläste jag för min dotter en bok från 50-talet där en grupp snälla och välartade ungdomar diskuterade sina största karaktärsfel. 10-åringen började genast animerat grubbla över vad hon själv kunde tänkas ha för karaktärsfel, och sedan ville hon veta hur det var med mig. 31.3.2010 kl. 00:00

Ledare. Hela den kristna frälsningshistorien är egentligen en räcka av händelser och skeenden som inte kan betecknas som annat än otroliga men sanna. 31.3.2010 kl. 00:00

Kyrka. Under de senaste tjugo åren har kyrkomötet upprepade gånger försökt sig på en förnyelse av kyrkoherdevalet. Nu är frågan aktuell igen efter det märkliga herdevalet i Kervo för ett par veckor sedan. 31.3.2010 kl. 00:00

biståndsarbete. ”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.” Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning. 16.1.2020 kl. 00:00

doktorsavhandling. Positionerna är låsta, vi måste börja tala om äktenskapet på ett nytt sätt, säger Emma Audas, som idag disputerar med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn. 16.1.2020 kl. 10:51

gemenskap. Våra gemenskaper ser kanske inte längre ut som de gjorde förr, men fortfarande handlar de om att vi ser varandra och delar samma upplevelser. 16.1.2020 kl. 00:01

val. Kandidatgalleriet för kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalen har nu öppnat på nätet. 15.1.2020 kl. 08:33

Helsingfors. Utmaningarna för församlingarna i Helsingfors är större än på annat håll. Traditionen av kyrklighet är svagare – men de unga utforskar tron fördomslöst. 16.1.2020 kl. 00:01