Teemu Laajasalo är ny biskop i Helsingfors. Han hoppas att kyrkan ska klara en åsiktsmångfald.

"En kyrka som inte vågar tala om Jesus är lite komisk"

Helsingfors. Biskop Teemu Laajasalo önskar helsingforsarna en jul utan vardagssorger. 15.12.2017 kl. 10:00

Teemu Laajasalo stegar in till intervjun på domkapitlet lätt försenad av rusningstrafiken. Bakom sig har han fem veckor som biskop. Utanför fönstret råder regnig december och helsingforsarna stretar vidare i gråvädret. Vardagen efter hundraårsfesten har tagit vid Också Teemu Laajasalo jobbar med att ta plats i sin uppgift.

– Vem jag är? Jag är en äkta make, trebarnsfar och Helsingfors stifts sjunde biskop.

Hur känns det att säga det sista?

– Det känns bra … tacksamt och nytt. Men det är kanske också något som det inte lönar sig att fastna alltför mycket på. Jag har varit i kyrkans tjänst i över tjugo år nu, och tänker att jag fortfarande har samma arbetsgivare fastän uppgiften är en annan.

Lyfter fram kallelsen

Den nya vardagen inleddes med att förra biskopen Irja Askola överraskande meddelade på ett domkapitelsmöte att hon kommer att gå i pension. Snart fanns också den populära Berghällskyrkoherden och direktören för Helsingfors kyrliga samfällighet Teemu Laajasalo med bland kandidaterna. Han valdes direkt i första omgången. Själv lyfter han fram kallelsen, det som kyrkan kallar vocatio – i både den inre och den yttre formen.

– Jag vill inte låta from, men känner ändå att det snarare är kyrkan som har valt mig än jag som valde den. Det handlar om den tro utan större åthävor som jag fick i mitt barndomshem, om en utomordentlig religionsundervisning och den kallelse som väcktes av det.

För Laajasalo, som också är pedagogie doktor, handlar kristen fostran i hemmet om enkla handlingar.

– Det här är något jag hoppas vi kunde förmedla till föräldrar. Redan aftonbönen bär långt.

Ber du själv med dina tre barn?

– Absolut! Varje förälder vet hur underbart men också svårt det är att fostra sina barn. Man känner sig aldrig så liten och misslyckad som i den uppgiften. Föräldrar behöver ge sig själva nåd. Att be aftonbön, läsa julevangeliet, gå i kyrkan någon helg – och naturligtvis först och främst låta döpa sina barn – får redan mycket att hända. Kyrkan är vår överlägset äldsta medfostrare. Ärkebiskopens ämbete är Michael Agricolas ämbete. Skolsystemet är genomsyrat av kyrkans historia. Fortfarande deltar 40 procent av barnen under fem år varje vecka i olika kyrkliga klubbar. Jag hoppas att föräldrar också skulle våga dra nytta av det här.

Väckt till tro på enhet

– Hittills är jag glad över möjligheterna att få tala om kyrkan och Jesus på många olika platser. Jag har överraskats av mångfalden och de utmanande olika miljöer där jag har fått tala.

I kyrkomötet satt Teemu Laajasalo med för första gången nu i höst. Också här hittade han något vackert:

– Kanske för att jag blivit så varnad innan. Men jag märkte att talarna, fastän de var av väldigt motsatta åsikter, ofta började i stil med ”det här är inte något som får splittra kyrkan” och ”det är vårt gemensamma ansvar att ta hand om kyrkan”. Jag tycker att det har en stor betydelse.

Du tror ganska hårt på enheten?

– Jo! Jag har fått en väckelse i det fallet. Jag ser det som vår enda möjlighet. Inbördeskrig är strategisk galenskap. Det är alltid rått och fult. När kristna slåss sinsemellan jublar satan. Och det vill jag inte. Jag tror på mångfalden, säger Laajasalo.

Han beklagar i samma veva att intervjun går på finska ”för jag är glad att kyrkan har många ansikten och språk”. Enligt honom kräver fyra miljoner medlemmar ett tilltal i många olika former.

Värnar om åsiktstolerans

– I sitt avskedstal ber Jesus om att ”de ska vara ett”. Ett nytt argument för mig är att en biskop har i uppdrag att värna om enheten. Det hör till jobbet.

Överlag tycker han att det är dåligt ställt med åsiktstoleransen. Laajasalo efterlyser den gamla diskussionsprincip som handlar om att först få motparten att lyfta fram sina bästa argument, försöka förstå dem – och först sedan gå i kritisk debatt.

– Nu råder snarast en slags missförståndskultur och första illvillighetsprincip, där man genast tar till överlägset moraliskt råskäll utan vilja att försöka förstå den som tänker annorlunda. Dessutom finns det också ont prat – antingen för att man mår så illa att man inte förmår annat eller för att det känns som enda sättet att nå ut. Jag tänker att det i allt det här finns ingredienser till något verkligt ont, därför att välsignelse, benedictio, betyder ”gott tal”. Välsignelse handlar om att försöka förstå den andra.

Laajasalo påpekar att Finland kort efter att ha firat 100 år måste uppmärksamma år 1918 och inbördeskriget.

– Det visar att vi måste vara observanta på de här sakerna. De historiska omständigheterna då var naturligvis andra. Men det fanns ändå en ingrediens av att världarna var åtskilda, att man inte förstod eller ville förstå varandra.

Någon har berättat att du väldigt snabbt nämner Jesus. Också i det här samtalet. Varför?

– Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart . Visst har man i historien talat om Jesus så att öron och hjärtan stängts. Men kyrkans uppgift är att tala om Jesus. Den kristnas uppgift är att följa honom och efterlikna honom.

Vad önskar du till jul?

– Det fångas bäst i sången Vardagssorgerna glöm dem alla. På finska sjunger vi om att ”kasta bekymren”. Det finns en god Gud, som föds till oss på julen. En Gud som ser att människan har vardagsbekymmer och erbjuder en himmelsk bekymmerslöshet. Det här hoppas jag att alla i stiftet, alla helsingforsare – också jag själv – ska få känna.

May Wikström
Foto: May Wikström



stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01

studieliv. För många innebär studietiden att man flyttar hemifrån och ska lära sig att få vardagen i det egna hemmet att fungera. Marthaförbundets ekonomirådgivare Mia-Maja Wägar tipsar om hur man styr upp vardagen. 2.9.2020 kl. 00:01

religionsfrihet. Justitieombudsmannen har tagit ställning till flera frågor gällande religionsfrihet i skolorna som väckts av ateistföreningen Uskonnottomat Suomessa. 28.8.2020 kl. 12:51

biskop. Domkapitlet i Borgå har på Johan Candelins egen begäran återkallat hans prästrättigheter. – Jag kan inte vara präst i en kyrka och biskop i en annan, säger han. Biskop Bo-Göran Åstrand ser logiken i det ovanliga arrangemanget. 27.8.2020 kl. 11:55

domkapitlet. Kyrkslätts svenska församling söker en kyrkoherde, Houtskärs kapellförsamling en kaplan. Yvonne Terlinden söker kaplanstjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Bland annat de här nyheterna kommer från domkapitlets sammanträde den 25.8. 26.8.2020 kl. 10:31

afrika. Första gången hon landade i ett afrikanskt land upptäckte hon två saker: hur lite hennes bild av kontinenten hade att bygga på, och ett intresse för dokumentärer. Sedan dess har Hanna Nordenswan hört gripande berättelser på många platser i världen. Men de intervjuer som betyder mest har hon gjort i sin egen familj. 21.8.2020 kl. 16:38

mariehamn. Angela och Sven Sjöberg bor i ett blått, gammalt hus som de kallar Muminhuset i Finström, på norra Åland. De är aktiva både i sin egen församling och i Mariehamn. 21.8.2020 kl. 13:23

bibelskola. Coronan satte käppar i hjulet för Benjamin Asplund som deltog i Surfing the Nations grundutbildning tidigare i år. Utbildningen kortades av och han fick lägga sina framtidsplaner på hyllan. 21.8.2020 kl. 11:21

musik. För Isabel Hanna och Hilja Risku blir det här en spännande höst. De börjar högstadiet – och de ska sjunga sin egenskrivna låt i tv-sändning. 19.8.2020 kl. 09:21

diakon. Efter 27 år i skolvärlden ville hon ta steget ut och prova något nytt. Det blev inte närvårdare eller missionär, men Kristina Örn fortsätter jobba nära människor. Nu är hon ny diakon i Solf. 19.8.2020 kl. 09:19

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37