Det började med söndagskola i ett gammalt gult trähus, Kallbäck församlingshem, på andra sidan ån. På vintern kunde man ta sig dit med skidor över isen. Också skriftskolan år 1975–76 hölls i det gula trähuset. Där fick jag lära mig om den kristna tron, om kärlek och hopp. Jesu kärleksbudskap var något jag ville hålla fast vid. Sedan kom studier, jag byggde upp ett vuxenliv med familj, barn och yrkeskarriär; den kristna tron hamnade på undantag. Det blev barnens dop, vigslar, brorsbarnens konfirmationer och sporadiska besök i kyrkan vid jul och påsk. Men under flera år saknade jag en kristen gemenskap där jag kände mig hemmastadd.
Vid millennieskiftet fann jag en ny plats med stark Gudsnärvaro, ro och tystnad. Jag åkte på retreat till Snoan i Lappvik. Där lärde jag mig att lyssna och upplevde en stark närvaro av kärleken och hoppet. Jag förstod att det finns en plats, en uppgift just för mig – precis som i psalmen Det finns en plats, som jag hade sjungit i söndagsskolan. En plats och uppgifter hittade jag sedan i Petrus församling.
I mitt dagliga värv arbetar jag med svenskan i Finland, som språkforskare med det svenska språket som viktigaste arbetsredskap. Jag läser, skriver, granskar och redigerar texter. Mitt arbete bygger på kritiskt granskande; att ständigt tvivla och ifrågasätta. Tvivel är en viktig del av mig som yrkesmänniska. Jag vill därför bygga gemenskaper där det är tillåtet att öppet diskutera och tvivla. I en trygg kristen omgivning måste det också finnas plats för frågor och tvivel.
Caroline arbetar vid Institutet för de inhemska språken, är förtroendevald i Petrus och medlem i gemensamma kyrkofullmäktige.
I dag går hennes tankar till det vackra vårvädret och känslan av hopp inför våren och sommaren.
Hennes tips: Ta till vara de mörka och ljusa stämningarna som stilla veckan ger. Gläd dig åt påskdagens löfte om uppståndelse och nytt liv.
I kalendern: Taizémässa i Finska Missionssällskapets kyrka 9.4 och 7.5 kl. 18. Det börjar kl. 17.30 med kaffe/te-servering.
