"Jag lovade honom att han inte ska dö"

hopp. Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. I del tre av en serie i sex delar berättar Karin Erlandsson att hon samlar på berättelser om det kristna hoppet. 16.3.2017 kl. 16:12

En kväll för några år sedan kom vår då femåring nerför trapporna.
– Nej, sa jag, så där som man ska göra. Du ska somna i din egen säng.
Sen såg jag att han grät. Hans underläpp darrade och han stannade på nedersta trappsteget. Pyjamasbyxorna var lite för korta, och han höll sig hårt om ena fingret.
– Kom, sa jag och bredde ut armarna. Är du ledsen?
Han kröp ihop i min famn. Han grät så hela kroppen skakade.
– Jag har ett sår på fingret, fick han fram. Tänk om de onda vinner.
Nej, ”de onda” är inget religiöst, hans uttryck har att göra med en illustration i en bok.

Läs också:

Några dagar tidigare bläddrade vi tillsammans i sjuttiotalsklassikern Så funkar du!. Texterna var kanske lite märkliga, men bilderna var fantastiska och illustrerade allt som händer i kroppen.
På en bild avbildades ett finger i genomskärning, fingret var så stort att det sträckte sig över hela uppslaget. Fingret hade ett sår, och vita små gubbar rusade till såret från ena sidan, medan röda små gubbar rusade till såret från andra sidan.
Det var helt enkelt en pedagogisk bild över hur kroppen beter sig vid sjukdom. Det var goda och onda poliser, bakterier, som kämpade mot varandra då kroppen var sjuk eller fick ett sår.
Femåringen förstod bilden bokstavligt. Hans dödsrädsla var så stor att han knappt kunde prata.
– Tänk om jag dör, sa han och kramade fingret med det nästan obefintliga såret.
– Nej, försökte jag förklara. Av ett så litet sår dör man inte.
– Men Joel …
Kära älskade barn, tänkte jag. Du är för liten för att ha mött döden. Jag vill inte att du ska ha exempel på döda jämnåriga.
Våra goda vänners barn dog. Vår femåring frågade mycket, undrade och funderade. Hans frågor var ivriga och nyfikna, framför allt orädda.
Ända tills vi besökte Joels familj. På väggen hängde ett foto av Joel, och då vår femåring såg bilden, ryggade han tillbaka.
Fram till dess var Joel inte ett barn, utan en abstrakt föreställning, ett exempel. Först då han såg Joels dagisfoto, ett nästan likadant som han har på sig själv, insåg han att barn kan dö.
– Joel var jättesjuk, sa jag. Han blev frisk, men så blev han sjuk igen.

Vad ska man säga? Hur ska man förklara det man inte själv kan greppa? Jag måste försöka, för mitt barn kurade ihop sig i min famn.
– Farmor … sa han. Hon är jättesjuk.
– Jo, sa jag. Farmor och Joel har samma sjukdom. Det är en sjukdom man kan dö av. Men läkarna har sagt att farmor inte ska dö.
– Alla människor ska dö, sa han.
– Alla människor ska dö, sa jag. Men då kommer man till himlen. I himlen är Joel tillsammans med sin mamma och pappa.
På ett pragmatiskt sätt är jag gladare än någonsin att jag är troende.
Det är förstås inte så enkelt att jag är troende på grund av kristendomens överlevnadsmanual. Men döden är ett faktum, och tack vare min tro är den enklare att hantera. Jag tror inte för att få tröst, icke dess mindre är tron på en himmel tröstande.
Då jag står som mest hjälplös är det kristna hoppet en livlina. För övrigt tycker jag att uttrycket ”det kristna hoppet” är det vackraste som finns.

Läs också:

Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. Jag samlar på berättelser om det kristna hoppet.
Här kommer två:
Evert insjuknade i obotlig cancer. Evert har väl inte synts i kyrkbänken sedan konfirmationen, och ord som nåd och förbön var inte hans. Men när döden närmade sig var hans tro stabil och handfast.
Visst skulle Evert dö, och det var så sorgligt att han grät hjärtat ur sig, men han skulle få träffa sina föräldrar igen. Visst skulle hans kropp grävas ner, men han skulle vandra på de himmelska ängarna (det sista är verkligen inte hans egna ord, men kanske konfirmationsprästens).
Så enkel kan en tro också vara, och så stark att den räcker då döden kommer.
Här är den andra berättelsen:
Inger låg inför döden mitt i den österbottniska högsommaren. Hundlokan vajade, himlen var ljus och från tidig morgon sjöng fåglarna in till hennes rum. Hon var glad, en sista gång hade hon fått ”uppleva den jordiska sommaren”.
Det hon uttryckte var inte sorg, utan hopp. Hur underskön den jordiska sommaren än var, var den ingenting mot fortsättningen.

Mitt barn tog sats för att fråga det värsta. Det märktes på honom att tanken han skulle uttrycka var den hemskaste. Hans underläpp darrade och tårarna rann nerför kinderna.
– Vad ska hända med mig och min bror då ni dör?
Det är ju ärligt talat något jag helst inte tänker på. Men nu satt han här, i min famn, och stångades med det svåraste. Hans rädsla var den första riktigt stora.
Jag sa att jag och hans pappa inte ska dö förrän han är gammal och har en egen familj. Jag pratar om kärlek och att man får vara rädd för att skiljas åt. Att just det är något alla människor är rädda för.

Min femåring, så liten han var i sin urtvättade pyjamas, hade för första gången drabbats av mänsklighetens största rädsla. Rädslan för att skiljas från dem man älskar försöker alla människor hantera.
– Blir jag sjuk som Joel?
– Nej, sa jag, för vad annat kan jag säga? Du ska inte bli sjuk och dö. Du ska leva tills du blir jättegammal, ännu äldre än farfar till och med.
– Är det säkert?
– Ja, det är säkert, sa jag och kramade hårt. Jättesäkert.
Han somnade i min famn. Lugn och trygg.


Tro, hopp och kärlek. I den här serien skriver Karin Erlandsson om hur man får och upprätthåller en tro som håller trots vardagens slitningar.

Karin Erlandsson



litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37

UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00

LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24

Personligt. Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra. 5.12.2023 kl. 18:00

jul. 19-åriga Kajsa Sjöström från Mariehamn älskar julen så mycket att hon lyssnar på julmusik året om och gläds över att den affär hon jobbar i inleder julen i oktober. 4.12.2023 kl. 14:29

FMS. Finska Missionssällskapets omställningsförhandlingar innebär att personalstyrkan minskar med 42 årsverken genom uppsägningar och pensioneringar. Den svenska verksamheten påverkas också, men det är ännu oklart i vilken mån. 1.12.2023 kl. 14:23

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55

fred. Vem är du? Björn Wallén arbetar med fred och fredsfostran i en orolig tid. Nu är han aktuell med en ny bok om hur du kan jobba med frågan. 5.5.2025 kl. 10:48

Teologi. Vi har kommit närmare varandra. Så säger Albert Häggblom från Slef om Kyrkfolkets teologiska symposium, en samling som varje termin samlar kristna rörelser som vill ha ”Jesus i centrum”, satsa på evangelisation och har en traditionell äktenskapssyn. 6.5.2025 kl. 11:43

FASTIGHET. Pedersöre kyrkliga samfällighet utreder en försäljning av det 25 år gamla församlingscentret i Jakobstad. Möjlig köpare är staden, som behöver utrymme för ett nytt stordagis. 5.5.2025 kl. 10:31

sociala medier. Vad hände med vår moral? Vad hände med vår viljestyrka? Varför bygger barnen så få kojor? Vad hände med vår koncentration? Varför har ungdomar så mycket ångest? Telefonen och de sociala medierna hände. Vad gör vi nu? 2.5.2025 kl. 10:59