Konsten att dö är konsten att leva

döden. Hur ska vi handskas med vår dödlighet? Kyrkpressens redaktör Christa Mickelsson har läst filosofen Torbjörn Tännsjös bok om vilken tröst filosofin har att erbjuda den människa som inte kan sluta att grubbla över det faktum att vi alla ska dö. 19.11.2015 kl. 11:42
Föreställ dig att du som 75-åring sitter på en läkarmottagning och får höra att du har drabbats av en dödlig sjukdom. Läkaren säger att du har ett år kvar att leva. Filosofen Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till boken Filosofisk tröst (Thales 2015), menar att det här är den bästa tänkbara döden. Du får tid att avsluta ditt liv. Dina anhöriga får möjlighet att ta farväl. Är du troende har du tillfälle att göra upp med Gud.
Att jämföra med: en död som inträffar abrupt, på grund av en trafikolycka eller kanske ett slaganfall. Så dör ungefär var fjärde av oss, och det är en dålig död, om vi får tro Tännsjö. Den är dålig både för de anhöriga, som upplever den som grym och oförklarlig, och för dig själv, som ju lika gärna kunde ha levt vidare.
En tredje grupp tynar bort själsligen innan de dör fysiskt. Det är oftast också en dålig död, då den inträffar för sent. Fall av lycklig demens är nämligen sällsynta, för många är de sista åren av förvirring svårt ångestfyllda.

Som frisk 31-åring har jag ingen orsak att vara särdeles upptagen av tankar på döden. Sannolikt har jag mycket tid kvar att leva. Ändå har något hänt mig under de senaste åren och jag kan inte peka på vad det är. Men döden har blivit mig en ständig följeslagare. Inte som en farlig skugga eller otäck farhåga, men den finns inpå mig på ett sätt den inte funnits tidigare. Jag har fått så många lyckliga dagar, någon gång ska den sista komma. Snart finns inga fler diskmaskiner att tömma, inga fler barnstrumpor att hänga över tvättstrecket, inga fler novembermorgnar att vakna till.

För den som vid tanken på döden drabbas av stark beklämning eller rent av fasa radar Tännsjö upp en rad argument för varför det är alldeles onödigt att känna så. Att med våld klänga sig fast vid livet är inget annat än egoistiskt, menar han. ”Det är inte av någon särskild betydelse vare sig för dig eller mig eller från evighetens perspektiv om just jag eller du finns bland de levande.”
Kvinnor är generellt mer benägna att acceptera döden än män, eftersom män i högre grad bär på narcissistiska drag, skriver Tännsjö och konstaterar att nästan inga kvinnliga filosofer heller snöat in sig på döden.
Vi ska alltså ge rum för dem som kommer efter oss, det är det enda naturliga. Den som egoistiskt strävar efter att leva vidare måste inse att det sker på andras bekostnad. Betänker vi vår egen död kan vi också leva mer solidariskt (med tanke på kommande generationer) än om vi tränger undan tanken på den. Flytta fokuset från dig själv och tänk lite mer på andra. Eller som Lovis i Ronja Rövardotter sa (Astrid Lindgren behövde inte skriva en hel bok på temat, det räckte med en mening): ”Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om?”

Tännsjös bok är inget att vända sig till för den som söker uppmuntran i tanken om liv i gemenskap med Gud efter döden. Här är det en strikt materialistisk och ateistisk utgångspunkt som gäller. Men även den som hyser ett hopp om liv efter döden kan för egen del ogilla att dö. Till saken hör också att tanken på en annorlunda tillvaro bortom det här livet är så fundamentalt obegriplig att den kan upphöra att trösta.
Men förhålla oss till vår död måste vi alla, oberoende av vad vi tror att följer därpå. Sörjer inte spädbarnet livmodern, även om världen utanför är mer än det någonsin hade trott?
Efter några filosofiska krumbukter kring teman som tidsfilosofi, teleportering och teoretisk fysik landar Tännsjö i våra personliga erfarenheter. Vi ska inte undvika att tänka på döden, är hans slutsats. Medvetenheten om att våra liv är starkt begränsade kan nämligen ge oss en förhöjd livskänsla. Då hamnar vi i existentialismen: vi bör sträva efter ett ständigt dödsmedvetande, utan vilket våra liv förlorar i autenticitet.
Men, det gäller att hitta en balans. Vår dödsmedvetenhet får inte gå till överdrift, för då går den ut över livet. Att vara medveten om döden handlar inte heller bara om att stegra den egna livskänslan, utan också om att bättre kunna planera för den tid man har kvar att leva.

Ars morendi betyder ”konsten att dö”. I spåren av digerdödens härjningar under 1300-talet författades i Europa två traktater i ämnet. ”Svaret på frågan hur vi bör dö rör, lite banalt, men helt korrekt, tror jag, snarast hur vi bör leva. Har vi inte tänkt över saken tidigare är det för sent att tänka på den då det är dags att dö.”

Oroa dig inte för din egen död, är Tännsjös budskap. Däremot tycker han att vi har all orsak att oroa oss för något han menar är mycket, mycket värre än vår egen död, nämligen värmedöden. Det finns olika vetenskapliga teorier för hur universums framtid ser ut men ingen av dem är särskilt uppmuntrande. Kanske slutar allt i en stor krasch, kanske slocknar alla stjärnor, kanske jämnas alla temperaturskillnader i universum ut, kanske börjar vi leva i en allt glesare och kallare rymd, kanske slits allt som hålls samman av gravitationskrafter isär. Det kommer en dag då allt är över och det är djupt tragiskt, menar Tännsjö. Han ifrågasätter den finlandssvenska, numera avlidna, filosofen Georg Henrik von Wright, som sagt att det ur ett kosmiskt perspektiv är ”en pipa snus” om mänskligheten skulle upphöra. Det här kan inte Tännsjö acceptera. På frågan om det är bra om mänskligheten överlever bara måste man svara ja, skriver han, och drar en lite överraskande parallell till kristen mytologi: det hade varit fel av Adam och Eva att inte axla föräldraskapets börda.

”Men vintern gick. Och våren kom, det gjorde den ju alltid, vilka som än levde och dog”, skrev Lindgren. Men enligt vetenskapen kommer en dag då det inte blir någon ny vår, och det är det som plågar Tännsjö. I kristen eskatologi (läran om den sista tiden) finns olika tolkningar kring den slutgiltiga döden. I en variant talas om en jord som fysiskt ska gå under och ersättas av en ny, medan en det också finns en teologi som talar om hur Gud ska upprätta den här jorden och den här mänskligheten. Kristen eskatologi kommenterar Tännsjö inte, men tycks föreslå att det är rimligt att ligga vaken om nätterna och våndas inför värmedöden. Den är ohygglig och inför tanken på att det en gång ska finnas en värld utan varelser hittar han ingen som helst tröst, och tar på sätt och vis tillbaka den lindring han utlovar i boktiteln. ”Ingen sund filosofi kan hur som helst bringa någon tröst till oss, som inför tanken på ett totalt slut på allt, grips av sorg.”
Christa Mickelsson



SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00

film. I höst kom den – filmatiseringen av Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Regissören Claes Olsson berättar hur det kom sig att just han fick det ärofyllda uppdraget att göra romanen till film. 9.12.2021 kl. 08:54

jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35

teater. Musikalen Next to Normal på Svenska teatern klär i ord och musik den sorg och de förluster många känt att pandemin inneburit för dem. Musikalen handlar om bipolär sjukdom och om medberoende. – Mannens sorg är totalförnekelse, han pratar inte om sorgen alls, säger skådespeladen Alexander Lycke. 8.12.2021 kl. 08:07

HBL. Vem är du? Erja Yläjärvi är ny chefredaktör på HBL. Vad tycker hon är det bästa och sämsta med finlandssvenskhet? 8.12.2021 kl. 07:55

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen inleder samarbetsförhandlingar. 8.12.2021 kl. 07:46

Coronapandemin. I domkyrkoförsamlingen i Borgå infördes coronapass vid De vackraste julsångerna, något som drog ner på deltagarantalet. Men de som kom visade villigt sina pass vid kyrkdörren. 8.12.2021 kl. 07:35

Coronapandemin. De nya coronabegränsningarna ställer till det för församlingarna inför jul. 8.12.2021 kl. 07:41

advent. – Det första tecknet på att julen närmar sig är att jag inser att det är så kallt ute att jag måste köpa en mössa som jag sedan kan tappa bort under vintersäsongen, säger Kristian, ”Krippe” Westerling, redaktör på Yle X3M. 26.11.2021 kl. 14:15

advent. – Det är en helt annan upplevelse att höra julens evangelium när man använt adventstiden till att formulera varför vi längtar efter fredens kung, varför det spelar roll för mig och hela världen att Jesus faktiskt kommer till oss, säger Emma Audas. 25.11.2021 kl. 16:20

roman. Karin Erlandsson är aktuell med boken Hem, en historisk roman om Åland. Hon har bland annat gjort research i kyrktornet i Jomala kyrka. 24.11.2021 kl. 09:11

LAPPO STIFT. Matti Salomäki fick 54,8 procent av de avgivna rösterna i valets andra omgång och valdes till ny biskop i Lappo stift. 23.11.2021 kl. 19:52

Coronapandemin. Jonte Wingren jobbar med smittspårning på hälsovårdscentralen i Jakobstad. 23.11.2021 kl. 09:39

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33