I ett år har Emma Audas suttit på sitt rum vid Åbo Akademi och läst allt hon kommit över om äktenskapet. Arbetet ska mynna ut i en doktorsavhandling om äktenskapets teologi.
– Jag har helt enkelt börjat med frågeställningen vad ett äktenskap är. Jag har ingen agenda som jag lägger fyra år på att försvara.
Äktenskap? Vet vi inte redan vad det är? Nej, påstår Emma Audas.
– Varför ingår vi inte bara juridiska avtal med varandra? Det är viktigt att vi frågar oss vad vi ska göra med äktenskapet. Vad behöver vi det för? Ibland tänker jag att det är staten och inte kyrkan som borde avsäga sig vigselrätten. Kyrkan har åtminstone ett språk för att tala om äktenskap som något särskilt, även om dess teologi i dag är avskalad.
Emma Audas säger att det samhället gjort äktenskapet till i dag är en romantisk manifestation för tvåsamhet, kärlek, trohet, glädje och mys.
– Då kan vi inte heller anklaga någon för att vilja vara en del av det. Tvåsamhetens kärlek är en av vår samtids största avgudar. Det är det som nästan all musik och film handlar om. Teoretiker har forskat i hur den romantiska kärleken ersatt Gud, det är den som ska frälsa oss. Att då säga att de homosexuella inte skulle kunna älska lika bra, det är svårt att motivera.
Men också kyrkan är medskyldig till den här synen på äktenskap och kärlek. Och som präst har Audas, medger hon själv, i många vigseltal gjort sig skyldig till att presentera den tunna äktenskapsteologi hon kritiserar kyrkan för.
– Vi vågar inte riktigt tala om barn längre, för vi kan inte anta att alla vill ha och kan få barn. Vi är försiktiga att tala om skilsmässa, för det kan finnas frånskilda närvarande som vi inte vill såra. Det är inte riktigt politiskt korrekt att tala om man och kvinna som tillsammans utgör en helhet, och inte heller vill vi betona stereotypa skillnader mellan könen.
Därför blir vigseltalet lätt reducerat till äktenskapsråd.
– Vi har tagit bort saker, men inte lagt till något.
Hennes mål är att hitta en äktenskapsteologi som kyrkan är mån om att föra fram, en teologi som både beaktar och är trogen den kyrkliga traditionen och läran och som är relevant för den nutida kristna människan.
– Det är kärlek till kyrkan och till människorna som driver mig. Jag söker ett sätt för kyrkan att genom sin praxis ge människor fungerande redskap för att leva.
Välsignelse som sändning
I sin avhandling pro gradu ringade Audas in några av de problemområden som finns när det gäller kyrkans äktenskapsteologi. Avhandlingen, som blev klar våren 2012, bär namnet Vad är det som Gud välsignar, egentligen?
– Varför välsignar vi äktenskap? Jag lutar mot att den äktenskapliga välsignelsen är en slags sändning. Om vi nu ska ha en kyrklig ceremoni för äktenskap, kunde vi då tala om det som en uppgift i att tjäna? Att de som ingår äktenskap tillsammans är kallade till något?
Och den kallelsen kunde kanske även bestå i något annat än att föda egna biologiska barn, menar hon.
2013 beviljades Audas årets största enskilda bidraget från Kyrkans forskningscentral för att forska i äktenskapsteologin i teori och praktik, något som vittnar om att fler insett att kyrkan behöver se över sin praxis.
2017 träder den nya äktenskapslagen i kraft i Finland. Kyrkomötet beslöt i början av november att be biskopsmötet lämna en redogörelse av den syn på äktenskapet som kyrkan hittills uttryckt. Men Audas ifrågasätter att brist på redogörelse skulle vara det primära problemet och tror istället att många inte ser de tidigare uttalandena som tillräckligt konsekventa eller tydliga.
– Jag anser inte att vår kyrka i dag är klar med sin äktenskapsteologi. Det finns större äktenskapliga frågetecken för kyrkan än det som gäller samkönade pars rätt till äktenskap, menar jag. De som hävdar att de aktuella frågorna har enkla svar, oavsett vilken sida de står på, kanske inte inser vidden av det som diskuteras.
De som förespråkar status quo, alltså att kyrkan också i framtiden bara viger heterosexuella par och ordnar förbön för homosexuella, menar att den nya äktenskapslagen inte förutsätter att kyrkan reviderar sin syn på äktenskapet. Hur ser du på det?
– Martin Luther var väldigt tydlig med att äktenskapet hör till den världsliga ordningen – att äktenskapet fanns före kyrkan. Han höll väldigt hårt på att äktenskapet är en civil angelägenhet som ska ingås civilt. Tanken då på 1500-talet var att kyrkan skulle sköta vigslar tillsvidare, eftersom den hade den praktiska erfarenheten.
Luther var tydlig med att det då uttryckligen är staten som ger kyrkan en uppgift.
– Enligt luthersk syn så är det äktenskap som ingås vid magistraten exakt samma äktenskap som det som ingås i kyrkan.
Audas menar att Luthers synsätt lagt grunden till en uppfattning i våra nordiska lutherska kyrkor där en del menar att kyrkan inte borde tycka till så mycket om äktenskapet.
– Men det är inte hållbart. Har vi en vigselförrättning så måste vi också ha en teologi. Men att säga att kyrkan inte har något att göra med statens äktenskapssyn är inte oproblematiskt, och heller inte teologiskt hållbart.
Den besvärliga historielösheten
En del debattörer lyfter fram att äktenskapet förlorar sin innebörd om personer av samma kön får vigas.
– På 30- och 40-talet diskuterades frågan om frånskilda kan vigas intensivt. När jag läste den svenska debatten hittade jag citat som tagna från debatten i dag. Kan kyrkan viga nu när den kristna äktenskapssynen frångås? Är det då längre ett kristet äktenskap?
Samma argument användes när det skrevs in i äktenskapslagen att kvinnan inte längre är underordnad mannen.
– Då ansåg också många att äktenskapet inte längre kan kallas kristet. När människor får det att låta som att det är nu vi frångår det kristna äktenskapet, då har jag lust att hojta till. Lite historiemedvetenhet vore på sin plats.
I en luthersk kyrka är det inte enkelt och självklart att kyrkan kör sin egen linje, eftersom Luther ansåg att det är staten som ska sköta äktenskapet. Men det betyder inte att Audas säger att staten ensam har rätt att definiera vad ett äktenskap är.
– Nej, kyrkan har lite väl mycket förlitat sig på statens definition, tänkt att äktenskapet hör till det världsliga regementet och glömt bort att utveckla sin äktenskapsteologi.
Kärnfamiljsidealet under lupp
Ett annat frekvent förekommande argument i debatten är mannen och kvinnan som den enda tvåsamhet som kan skapa nytt liv och att den därför ska ha en särställning.
– Alla har rätt att delta i det politiska samtalet, men begrepp som ”den kristna familjepolitiken” måste kunna problematiseras. Den som talar om ”det riktiga äktenskapet” har begränsad kunskap om äktenskapets historiska utveckling.
Kärnfamiljsidealealet är en relativt ny företeelse, och ur en kristen synvinkel är det på många sätt problematiskt.
– Tanken att de egna ska gynnas är ju närmast biologistisk, inte kristen. Och att enbart försvara och skydda idén om kärnfamiljen är inte realistiskt i dag, med tanke på hur människor de facto lever. Men det betyder inte att enda alternativet är relativism och att vi inte längre behöver diskutera saken.
Audas har inte heller köpt alla de argument som förespråkarna för samkönade äktenskap använt.
– Att kärlek tillhör alla låter bra. Det tycker alla. Men det här handlar inte bara om det. Äktenskapet är något utöver kärlek, och har historiskt sett alltid varit något utöver – och ibland även bortom – vad vi i dag menar med äktenskaplig kärlek. Det har förpliktat till något. Att äktenskap bara skulle handla om att få sin kärlek erkänd är historiskt sett en väldigt ny tanke.
”För barnets bästa” är trumfkortet i andra diket.
– Men barn föds inte bara i trogna exklusiva heterosexuella förhållanden, och äktenskapet handlar inte bara om barnen. Äktenskapet är något annat också, och det måste vi tala mera om.
