Efter fyra år som biskop säger Björn Vikström att han börjat förstå vad biskopens jobb går ut på. FOTO: Christa Mickelsson

Vill ingjuta hopp och framtidstro

Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop för Borgå stift. Den 17 juli fyller han 50 år.
14.7.2013 kl. 12:00
Vi träffas i biskopens arbetsrum i Borgå en av de där försommardagarna då värmen är tryckande. Rummet ligger än så länge i skugga men snart ska den stekheta solen lysa in genom det lilla fönstret på domkapitlets södra sida. Björn Vikström slutför som bäst det som hamnat på hög inför semestern. Snart väntar ledighet och Kumlinge. För det är på den lilla ön i den åländska skärgården man hittar biskopen och hans familj om somrarna.

– Som barn tillbringade jag stora delar av sommaren på sommarstugan på Kumlinge. Där skapade mormor och morfar i tiderna sitt sommarparadis.

– Mamma var folkskollärare och hade möjlighet att vara ute med oss barn hela lovet. Där växte vi syskon och kusiner samman. Vi lärde oss vad det var att jobba tillsammans. Det fanns alltid något att göra där ute, om det så var att sköta båtar, rensa fisk eller skrapa målfärg från hus.

Efter att i tjugofem år delat på två stugor med sina syskon och deras familjer lät Björn Vikström och hans fru Maria Björkgren-Vikström för några somrar sedan bygga en egen.

– Tiderna förändras och det är inte alltid våra barn har möjlighet att komma ut för längre tider. De jobbar om somrarna och har annat program. Jag hoppas ändå ha kunnat ge vidare en känsla av kontinuitet, en trygg punkt.

Rotlös

Förutom sommarstugan är den där fasta punkten ingen självklarhet för Björn Vikström.
– Jag är född i Åbo och uppvuxen i Borgå. På somrarna var vi på Kumlinge. Jag har släkt i Österbotten och min fru har ännu starkare österbottniska släktband. Jag har studerat i Åbo och bodde länge på Kimitoön, där barnen är uppvuxna.

Björn Vikström ser sin brokiga geografiska bakgrund som en stor resurs i det jobb han gör som biskop för hela Svenskfinland. Den andra sidan av det brokiga är en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans.

– Visst är jag rotlös. Men jag är inte säker på att jag ser det som ett problem, mer som ett konstaterande av faktum. Jag har ibland ställt mig frågan var jag vill bli begraven. Och det vet jag faktiskt inte.

Distans till rollen
Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop i Borgå domkyrka. Med tiden har han fått grepp om vad det är att vara biskop.

– Visst, jag är uppvuxen i biskopsgården. Men inte visste jag vad det här jobbet handlade om förrän jag själv blev biskop. Man måste se det inifrån för att förstå det.

Ett villkor för att han överhuvudtaget övervägde att ställa upp i biskopsvalet var att han upplevde sig frigjord från rollen som ärkebiskopens son och biskopens brorson.

– Det var nödvändigt att få ordentlig distans till den rollen. Jag sa ju länge att jag aldrig skulle bli biskop. Men jag hade jobbat väldigt länge i Kimito församling och fått impulser från olika håll om att många önskade se mig som biskop.

Han var redo att gå vidare och erbjuda sina tjänster åt kyrkan. Han fick uppmuntrande stöd från medarbetarna i sin församling, oberoende av var de stod i olika frågor.

– Att det handlade om ett val gjorde ju också situationen lite enklare. Det låg inte bara i mina egna händer, rösterna avgjorde.

Enheten först
Det är till viss del ett ensamt jobb att vara biskop.

– Det är nog så långt som möjligt från förenklat teamarbete. Mycket handlar om att så bra som möjligt förankra de beslut som fattas ute i församlingarna. Visst har jag fått ganska besk kritik ibland, och det finns säkert orsak att kritisera beslut jag varit med om att ta. Många väntar sig snabba ingripanden i konflikter i församlingar. De här frågorna är jättesvåra och vi får jobba för att bli bättre på dem.

Björn Vikström tror inte att kyrkan är en värre arbetsplats än många andra.

– Men förväntningarna på att den ska vara en bättre arbetsplats än många andra är stora. De är också helt befogade. Men vi är bara människor. Det är ingen lätt sak när tro och arbete går in i varandra.

Något egentligt utrymme för uppror tycker han inte att det finns i de nuvarande uppgifterna.

– Jag arbetar för enheten i stiftet och kyrkan. Jag får vara pragmatisk i vissa frågor och försöker helt enkelt få hela stiftet med mig. Men det handlar inte om att jag inte skulle göra det jag tycker är rätt eller vara oärlig.

Ni gör ett bra jobb
Om han med en fingerknäppning  kunde ändra på en enda sak inom kyrkan skulle det vara att ingjuta framtidshopp bland de anställda.

– Jag känner att det finns en trötthet och uppgivenhet bland många i dag. Många har gjort ett otroligt bra jobb i många år men tänker att kyrkan jobbar i uppförsbacke. Resultaten är inte så påtagliga. Det finns också en kritik mot kyrkan som inte har att göra med det vanliga församlingslivet och det jobb man gör i församlingen. Den kan vara tung att bära.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Christa Mickelsson



fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00

UNGA MÄN. De unga är mer toleranta till tro och andlighet. Få betraktar sig själva som troende, men gör de det är de allt oftare unga tonårspojkar. Det visar den nyaste Ungdomsbarometern. 13.8.2024 kl. 10:00

KYRKA OCH STAT. Saxen går i statens miljoner till kyrkan. För arbetet gör med begravningsplatser och historiska byggnader ser kyrkan plötsligt ut att få 20 miljoner mindre betalt. En rättvisefråga, anser kyrkans kanslichef Pekka Huokuna. Kyrkfolket betalar en allt större andel av gravplatser för den trejdedel av finländarna som inte hör till kyrkan. 12.8.2024 kl. 12:30

profilen. Johanna Björkholm-Kallio är ny sakkunnig i missionsteologi vid Kyrkostyrelsen. – Mission är gränsöverskridande, säger hon. 12.8.2024 kl. 10:00

OASRÖRELSEN. Oasrörelsen i Svenskfinland föreslås läggas ner. Ett första medlemsmöte där nedläggningen behandlas ska hållas under kyrkhelgen i Karleby den 22 september och ett andra medlemsmöte senare. 9.8.2024 kl. 13:26

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00