Vill ingjuta hopp och framtidstro

Vi träffas i biskopens arbetsrum i Borgå en av de där försommardagarna då värmen är tryckande. Rummet ligger än så länge i skugga men snart ska den stekheta solen lysa in genom det lilla fönstret på domkapitlets södra sida. Björn Vikström slutför som bäst det som hamnat på hög inför semestern. Snart väntar ledighet och Kumlinge. För det är på den lilla ön i den åländska skärgården man hittar biskopen och hans familj om somrarna.

– Som barn tillbringade jag stora delar av sommaren på sommarstugan på Kumlinge. Där skapade mormor och morfar i tiderna sitt sommarparadis.

– Mamma var folkskollärare och hade möjlighet att vara ute med oss barn hela lovet. Där växte vi syskon och kusiner samman. Vi lärde oss vad det var att jobba tillsammans. Det fanns alltid något att göra där ute, om det så var att sköta båtar, rensa fisk eller skrapa målfärg från hus.

Efter att i tjugofem år delat på två stugor med sina syskon och deras familjer lät Björn Vikström och hans fru Maria Björkgren-Vikström för några somrar sedan bygga en egen.

– Tiderna förändras och det är inte alltid våra barn har möjlighet att komma ut för längre tider. De jobbar om somrarna och har annat program. Jag hoppas ändå ha kunnat ge vidare en känsla av kontinuitet, en trygg punkt.

Rotlös

Förutom sommarstugan är den där fasta punkten ingen självklarhet för Björn Vikström.
– Jag är född i Åbo och uppvuxen i Borgå. På somrarna var vi på Kumlinge. Jag har släkt i Österbotten och min fru har ännu starkare österbottniska släktband. Jag har studerat i Åbo och bodde länge på Kimitoön, där barnen är uppvuxna.

Björn Vikström ser sin brokiga geografiska bakgrund som en stor resurs i det jobb han gör som biskop för hela Svenskfinland. Den andra sidan av det brokiga är en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans.

– Visst är jag rotlös. Men jag är inte säker på att jag ser det som ett problem, mer som ett konstaterande av faktum. Jag har ibland ställt mig frågan var jag vill bli begraven. Och det vet jag faktiskt inte.

Distans till rollen
Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop i Borgå domkyrka. Med tiden har han fått grepp om vad det är att vara biskop.

– Visst, jag är uppvuxen i biskopsgården. Men inte visste jag vad det här jobbet handlade om förrän jag själv blev biskop. Man måste se det inifrån för att förstå det.

Ett villkor för att han överhuvudtaget övervägde att ställa upp i biskopsvalet var att han upplevde sig frigjord från rollen som ärkebiskopens son och biskopens brorson.

– Det var nödvändigt att få ordentlig distans till den rollen. Jag sa ju länge att jag aldrig skulle bli biskop. Men jag hade jobbat väldigt länge i Kimito församling och fått impulser från olika håll om att många önskade se mig som biskop.

Han var redo att gå vidare och erbjuda sina tjänster åt kyrkan. Han fick uppmuntrande stöd från medarbetarna i sin församling, oberoende av var de stod i olika frågor.

– Att det handlade om ett val gjorde ju också situationen lite enklare. Det låg inte bara i mina egna händer, rösterna avgjorde.

Enheten först
Det är till viss del ett ensamt jobb att vara biskop.

– Det är nog så långt som möjligt från förenklat teamarbete. Mycket handlar om att så bra som möjligt förankra de beslut som fattas ute i församlingarna. Visst har jag fått ganska besk kritik ibland, och det finns säkert orsak att kritisera beslut jag varit med om att ta. Många väntar sig snabba ingripanden i konflikter i församlingar. De här frågorna är jättesvåra och vi får jobba för att bli bättre på dem.

Björn Vikström tror inte att kyrkan är en värre arbetsplats än många andra.

– Men förväntningarna på att den ska vara en bättre arbetsplats än många andra är stora. De är också helt befogade. Men vi är bara människor. Det är ingen lätt sak när tro och arbete går in i varandra.

Något egentligt utrymme för uppror tycker han inte att det finns i de nuvarande uppgifterna.

– Jag arbetar för enheten i stiftet och kyrkan. Jag får vara pragmatisk i vissa frågor och försöker helt enkelt få hela stiftet med mig. Men det handlar inte om att jag inte skulle göra det jag tycker är rätt eller vara oärlig.

Ni gör ett bra jobb
Om han med en fingerknäppning  kunde ändra på en enda sak inom kyrkan skulle det vara att ingjuta framtidshopp bland de anställda.

– Jag känner att det finns en trötthet och uppgivenhet bland många i dag. Många har gjort ett otroligt bra jobb i många år men tänker att kyrkan jobbar i uppförsbacke. Resultaten är inte så påtagliga. Det finns också en kritik mot kyrkan som inte har att göra med det vanliga församlingslivet och det jobb man gör i församlingen. Den kan vara tung att bära.

Läs hela artikeln i papperstidningen.