Bön hör hemma i kyrkan

Tunga moln över folkkyrkan, skrev lokaltidningen Östra Nyland i sin uppföljning av MOT-programmet om bön och demoner. Samma tanke har också Håkan Djupsjöbacka, fast inte på det sätt som journalisten tänkt. Om det är så att en predikant framställs som en fara för folkkyrkan bara för att hon talar om demoner i vår civiliserade tid är det oroväckande. Att kyrkans folk gått på det här utan dess mer analys, det är för Liljendalherden tunga moln över kyrkan.

– Hur många har inte blivit välsignade och hjälpta av att ha fått bönestöd i sin sjukdom?

Att förkunna tro
Djupsjöbacka gör ett hopp till Carl-Erik Sahlberg, den riksbekanta S:ta Claraprästen i Stockholm som också är docent i kyrkohistoria, och lånar en bild från hans bok ”Missionens historia genom två tusen år”.
Av alla människor som ”förts till Kristus” har 70 procent gjort det efter år 1900. 70 procent av alla som gjort det på 1900-talet har gjort det efter år 1945. 70 procent av alla som förts till Kristus efter år 1945 har gjort det efter år 1970.

Medan folket i Norden och Europa lämnar sina folkkyrkor är kristendomen på stark frammarsch på annat håll.

– Jag tror inte vi har tilräcklig inblick i den här ”kyrkbävningen” som går igenom tredje världen, säger Djupsjöbacka.

Alla de här växande kyrkorna lever i dialog med det omkringliggande samhället. En dialog som sker i spänningen mellan två poler som teologen Peter Wagner kallar tolerans och sanning.

De samfund som uppfattar Bibeln som Guds levande ord och tilltal brukar framhålla sanningen och brukar inte sällan hamna i konflikt med det omgivande samhällets värderingar.

– Men det är just i den här spänningen som Guds rike går framåt. Församlingen har något att ge som inte finns på annat håll, menar Djupsjöbacka.
 
Det som en förkunnare ska göra är att förkunna gudsriket, Kristus och tro. En tro som går ut över de etablerade psykologiska och filosofiska förklaringarna.

Förbön en viktig nisch
Kärnan i budskapet för den tredje söndagen i fastan står sig. Det står om Jesus att han inte kunde göra några mirakler i sin hemstad Kafarnaum för där fanns ingen tro.

– Alltid när Jesus gjorde under fanns där en tillstymmelse till tro. Vid bröllopet i Kanaan var det hos Maria den tron fanns. Det behövs någonting av en trosatmosfär för att Guds rike ska slå igenom.
Att det bakom varje sjukdom skulle stå en demon håller han inte med om.

– Jag är inte du med Pirkko Jalovaara, men den förbönstjänst hon utför är en nisch som är mycket naturlig för kyrkan. Eller som åtminstone borde vara naturlig för kyrkan.

Samtidigt är den en mycket ömtålig och skör nisch och det är klart att klumpfotiga intramp skadar mer än de bygger upp.

Dödens väntrum
Djupsjöbacka har ingen förståelse för att bön och helande placeras i ett motsatsförhållande till medicin och forskning. För drygt tjugo år tillbaka i tiden hade han en tumör på flera centimeter vid hjärnan, hans ögon såg i olika riktning och blodvärdena var eländiga. Han upplevde sig som på soptippen, glömd av Gud.

Då ställde folk upp med förbön. Dåvarande biskopen Erik Vikström kom enkom in till sjukhuset för att med handpålägggning be för sin präst i cafeterian. Nattmissionären Arvid von Martens kom och lade händerna på hans huvud i förbön i korridoren där folk kom och gick. Han lämnade efter sig en lapp med ordet ”denna sjukdom är inte till döds utan till mitt namns förhärligande”. Kort och hälsningar om förbön kom från alla håll i Svenskfinland, Sverige, Norge, England, Hong Kong, Namibia och Taiwan.

Läs hela artikeln i papperstidningen.