Bok om Kökarpräst fick Finlandiapriset

När författaren Ulla-Lena Lundberg besökte domkapitlet i Borgå för att få gudstjänstordningen från 1940-talet, då hennes far var kyrkoherde på Kökar, utgick alla ifrån att hon arbetade på en historisk roman.
– Självfallet hade de rätt, men det hade jag inte alls tänkt på. 40-talet är en period som är historisk, men för mig innefattar den ju mitt liv.
Samtidigt inser hon att hon lika gärna kunde vara 150 år gammal då hon ser på den förändring som skett i den miljö hon skildrar, en miljö där kyrkan och prästgården på ett självklart sätt stod i samhällets centrum.
– Jag tänker på hur enormt snabb sekulariseringen varit under dessa sextio år. Om man skulle göra någon form av arkeologisk utgrävning och se på hur snabbt de kyrkliga symbolerna försvunnit ur det dagliga livet kunde man nästan tro att det skett en befolkningsförflyttning.

Lundbergs kritikerrosade roman Is handlar om en prästfamilj i det fiktiva skärgårdssamhället Örarna. Ramberättelsen överensstämmer med det som hände då Ulla-Lena Lundbergs föräldrar bodde på Kökar.
– Orsaken till att jag kallar Kökar för Örarna och att alla personer har fiktiva namn är att jag verkligen vill understryka att det handlar om fiktion. I fiktionen kommer du åt saker du inte når med dokumentära medel. I fiktionen har du den underbara friheten att använda dig av hela det stora området där vi inte vet hur det verkligen var. Genom den oförskräcktheten kommer du åt en känsla eller tidsfärg som är svår att belägga dokumentärt.
Lundbergs far dog när hon var ett och ett halvt år. För henne har han varit en fiktiv person. Berättelsen om honom, hans tid på Kökar och hans död har alltid känts aktuell.
– Det är inte osant att säga att det tog sextio år för boken att växa fram.
Bokens Örarna-herde Petter Kummel är en ovanlig figur i litteraturen, han är en mycket sympatisk präst. När han cyklar ner i en vak och drunknar kramas läsarens hjärta samman av sorg och frustration.
– Sådan Petter Kummel är i boken, sådant är min fars eftermäle. Jag hade enorm glädje av att han var så omtyckt på Kökar. När jag blev större och bröt mig ut ur min fruktansvärda blyghet märkte jag att det fanns alla dessa människor som på något sätt hade en vänlig inställning till mig på grund av honom. Det var klart att det var en idealiserad bild. Men när är vi oss själva, när vi är som värst eller som bäst?
Den relation mellan präst och församling som beskrivs i Is kan liknas vid ett kärleksförhållande.
– Man brukar säga att det behövs en by för att fostra ett barn. Jag tänker ofta att det behövs en församling för att fostra en präst. I dag är det inte lätt för en präst att hitta den starka och levande församlingsgemenskap som gör att han blir en person, ett ansikte. Dagens präster rusar fram mellan sina olika uppgifter med sådan fart att jag ibland tänker att det enda sättet att träffa en präst är att krocka med honom på landsvägen.

Ulla-Lena Lundberg växte inte upp med en prästdottersidentitet. Men då familjen bodde i Esbo var hennes mamma söndagsskollärare i flera år och familjen umgicks i kyrkliga kretsar. Erik Forsberg som var kyrkoherde i Sottunga och god vän med fadern Pehr Lundberg kommer hon ihåg med speciell kärlek.
– Han övergav oss aldrig och blev en livslång vän till mig. Kanske var det i och med honom jag ändå fick mycket av den här kyrkliga världen. Det var en godhjärtad värld att växa upp i och jag har egentligen bara varma känslor för folk som kanske i dag skulle betraktas som bakåtsträvande stofiler.
Eftersom Ulla-Lena Lundbergs mamma var lärare och hade lång semester kunde familjen tillbringa tre månader på Kökar varje sommar.
– På Kökar placerades ett otal präster, ibland kändes det som om en majoritet av stiftets alla präster började sin bana där. Det gjorde att jag som barn fick lyssna på otroligt många präster och deras olika predikostilar. Jag fick en fantastisk författarutbildning alldeles gratis för det som jag snabbt lärde mig var att det som blir kvar av en berättelse är bilderna.
I det hängivna religiösa språket hittade hon en hel känslovärld.
– Det fick jag i bagaget redan som barn och det betydde att när jag sedan senare kom i kontakt med precis samma känslor fanns det ord för dem, och bilder.

Ulla-Lena Lundberg njöt av att hon i Is fick chansen att beskriva hur en hel gudstjänst gick till på 40-talet.
– Jag tänkte att jag nog har flera läsare som inte vet hur en gudstjänst är uppbyggd. Det föll sig naturligt eftersom det var prästens första gudstjänst på Örarna och han var nervös och mycket medveten om hur många skarpa hjärnor som satt där och hade sett en uppsjö av präster och visste precis hur de skulle bedöma honom.
Sin egen religiösa tillhörighet beskriver Ulla-Lena Lundberg med begreppet ”kulturkristen”. När hon var kring trettio och reste i Afrika fick hon ofta frågan om vilken religion hon hade och märkte att det svar folk hade svårast att acceptera var ”agnostiker”.
– Jag hade redan en svår brist i och med att jag inte hade barn och att dessutom inte ha en religion – hur oprivilegierad kan en människa bli …
En gång vandrade hon uppför Kilimanjaro i sällskap med fem bärare och en jättelik transistorradio som spelade upp en gudstjänst från Arusha enligt skandinaviskt-lutherskt formulär.
– De sjöng Vår Gud är oss en väldig borg på kichagga och i radion sjöng kören på swahili och jag tänkte att jag kan inte vara sämre och sjöng på svenska. Efter det tänkte jag att okej, jag är kulturkristen. Det handlar inte så mycket om vad jag tror på som vad jag har för bakgrund och vart jag hör.